I dag har husse varit hemma på permission – det var inte min idé. Frågan ställdes av personalen på sjukhuset och jag svarade ärligt att gärna förutsatt att dottern kommer hit och hjälper mig men bara över dagen, mer orkar jag inte/vågar jag inte.

 

Inser att en ev. förbättring av sambons hälsa beror på om han hittar sig själv då är besök hemma till stor hjälp.

 

Han har tur, beror säkert på att han är på en avdelning med väldigt sjuka personer och han klarar det mesta själv men är ju mer än lovligt förvirrad, som fått en arbetsterapeut som verkligen engagerar sig och som aktivt samarbetar med mig för att träna upp hans minne.

 

Det är långt till sjukhuset så jag krävde att han skulle få ”kollektiv” transport hit men tillbaka kunde jag köra honom.

 

Vi skulle dokumentera besöket hemma men jag hann inte skriva så jag tog kort som fördes över på en skiva – den ska de titta på under veckan och sedan är det upp till honom att själv berätta.

 

Tror få kan föreställa sig vilken ångest jag haft inför besöket och hur dåligt jag sovit sedan det blev bestämt att han skulle komma hem.

 

Sistlidna natt var hemsk – mardrömmen.

 

Var ute och åkte i den gröna bilen och hade med mig en massa människor och deras hundar och så hände det något med ett relä på ratten och bilen blev strömlös vilket medförde att man inte kunde öppna dörrar, låsa upp säkerhetsbälten eller överhuvudtaget ta sig ur bilen. Personen som satt bakom mig lyckades med det jag inte gjorde – fick tag i ”bilutryckare” via sin mobil, en som inte fanns i norrland – alla jag ringde fanns där ; )) och bilen med oss var i syd Sverige.

 

Någon kom och det var en smart yngre man som fick oss ur bilen och som fick ordning på elen så bilen startade när man vred om nyckeln men …. När jag skulle fortsätta köra upptäckte jag att det inte fanns någon ratt! Och killen som ringt efter reparatören var borta så där satt jag hade ingen aning om var min ratt var – hur skulle jag nu fortsätta?

 

Både Xera och Chiva uppskattade besöket av husse, att även dottern med sambo kom var en stor extra bonus. Men allt trevligt har ju ett slut och även vår dag så husse/sambon kördes tillbaka till sjukhuset. När jag kom hem ringde jag för att säga god natt och tala om att jag kommit hem.

”Har du varit här i dag?” Har jag varit hemma!!

 

Drar mig i hår resterna och tycker att livet är lite orättvist.

Idag fyller Xera ett år och vi har firat med en god tårta och besök hos husse.

 

Dessutom har vi gjort upptäckarpromenader – tittat på döda rådjur i diket, med uppsliten mage och så hittade Xera ett ben av katt eller hare – då skrek jag högt och med stor tvekan släppte hon detta.

http://community.webshots.com/album/570525778aoCjeW

Xeras matte

kan inte påstå att här är långtråkigt.

På första promenaden i dag kom vi, Xera och jag, i samspråk med en man som väldigt tydligt visade att han ville prata.

Han började fråga mig om mina vargerfarenheter och så fortsatte det och han ville så gärna veta varifrån Xera kom – han hade aldrig hört talas om uppfödaren men jag nämnde namnet på en ”pappa” men blandade ihop pappa och farfar och fick höra att jag blivit lurad.

  

Sak samma han har erfarenhet av hundar som hjälper sin ägare (blindhundar) och min tanke är ju att Xera ska hjälpa sin husse och idag fick jag veta att man kan göra anlagstest men glömde fråga var man gör det – får luska lite.

 

I dag blev jag påmind om varför det är svårt att jobba i trädgården med Xera närvarande ; )) Jag fyllde skottskärran och hon tömde den – gullungen.

 

Den blå bilen skulle till verkstaden men det blev inställt då ”killen på macken” – Johan, var hemma med sjukt barn. Gissa om jag tycker det är gulligt att den oljebestänkte killen stannar hemma med sina sjuka barn – så perfekt.

 

Så har vi stövlarna – då blev jag upprörd till max.

 

Har inte använt stövlar på ett bra tag men testade ett par i går och de läckte så gissa om jag blev glad när de jag tog på mig idag höll tätt – men så skulle jag gå in och ta av mig stövlarna – då kom jag på! De satt fast, trots att jag skrek och tjöt, så som Xera brukar göra i bland.

 

Testade en massa olika sätt men inte ens sekatören fungerade så jag fick gå in genom hela huset och ut i garaget och med hjälp av något redskap – vilket minns jag inte, ha sönder stöveln.

 

Nu har jag skrivit till inköpslistan med ett par stövlar, det lät tokigt - jag menar att jag måste köpa nya stövlar.

 

Vår husse fortsätter förgylla vår tillvaro men sjukvården och jag är liksom på kollisionskurs, speciellt vissa sjukhus och avdelningar.

 

Som idag när jag talade med avdelningen och bad dem hålla mig informerad samtidigt som jag krävde information om operation och opererande läkare – det fanns inga uppgifter men långt om länge fick jag ett namn men det var ju ingen neurolog som opererat, det var ju en emboliserings läkare som gjort ingreppet och därför fanns ju ingen ansvarig – har ställt mig rakt upp och ner och skrikit men det hjälper inte.

 

Sambon skulle flyttas till Uddevalla, detta har varit på tal i många dagar. Bad dem ringa mig när de fått svar om när och vart och dum som jag är trodde jag på en två vägs kontakt.

 

När jag fick veta att hans sjukhustelefon saknade användare blev jag lite fundersam så jag ringde avdelningen och där blev de konfunderade – han fanns ju där ända till dess att de uppsökte sängen som var tom – då kom de på att han åkt iväg till annat sjukhus och det var inte Uddevalla utan just den enda avdelningen som jag kom i konflikt med och med vilken jag bråkade väldigt mycket med i förra vändan men det låssades jag inte om när jag var där idag. Undrar hur mycket mer vi ska orka med, för tillfället känns det som om gränsen är nådd men vi får väl se

     

Xeras blogg verkar numera helt upptas med mina tankar kring sambons insjuknande men det är lite sjukt, hela historien.

 

Han kallades till behandling – embclisering – vet inte vad det betyder.

  När han ringde och frågade fick han veta att det var ett enkelt ingrepp och han skulle bli så mycket bättre efter och att han skulle få åka hem dagen efter. 

Nu blev det inte så – han tappade helt minnet och värst av allt är att han är så medveten om det – att han inte vet något.

 

Han fick alltså en subaracblödning förra året – återhämtade sig så gott som 97 % på några månader men så skulle de nödvändigtvis skicka hem honom i förtid – strejken som sjuksköterskorna hade.

Man skulle göra en bostadsanpassning då vi bor i ett 1½ plans hus med badrum enbart på övervåningen och dit leder en hemsk trappa men det hann man inte med så jag fick organisera och göra om vardagsrummet även till sovrum åt honom – höll på att slå ihjäl mig på kuppen men fick ner sängen och sedan tycke läkaren att trappan behöver han inte gå i – vi skickar med honom en toastol hem – den kan hans sambon tömma och behöver han duscha kan han åka till sjukgymnastiken i lilla samhället men att ordna färdtjänst/sjukresa – det hinner vi inte, sambon får köra honom. Man gjorde alltså ingen bostadsanpassning – hann man inte. Han ville hem och fick komma hem och vara här i mindre än ett dygn.

 

Nu finns det så mycket idiotiska läkare och så många dumma beslut men i slutändan fick sambon en ny blödning bara för att man inte brytt sig om att kolla om lagningen höll och vi fick börja om från början.

 

Så många hemska och förnedrade vård planerings möten vi varit på – ALDRIG MER, vårdplanering är bara ett spel för galleriet och patienten har inget att säga, blir bara förnedrad.

 

På något sätt lyckades han bli någorlunda bra och kom hem – fast då genomdrev jag att man gjorde vissa bostadsanpassningar.

 

Och så åker han in för att fixa något litet och så blir han mer eller mindre lite grönsakslik och så är han så medveten om det, att han är grönsak, fast det är kanske ett friskhetstecken.

 

Sak samma idag skulle dottern besöka honom – han var försvunnen!!!! Hittades efter en evighet, väldigt långt från avdelningen. Som jag förstod saken hade han tråkigt och tog sig en utflykt, fast han är ju så förvirrad. Vad gör sjukhuset? De skriver på hans hand – vilken avdelning han tillhör.

 

Xera mår inte speciellt bra av allt detta men nu måste matte strukturera upp tillvaron och kanske göra en anmälan – undras hur man gör då?

 

Vem har sagt att livet ska vara enkelt att leva?

Nu är det bara så hemskt som det kan vara och det är tredje gången nu på ett drygt år, som vår sambo/pappa/husse blir som ett barn, som tappar ganska många år och blir någon man måste vakta för sig själv.

 

Hans minne är två minuter, knappt, kort, han befinner sig för tillfället någon stans på 80 talet och tror på allvar att jag är 35 – skulle vara något.

 

Det går inte att förmedla maktlösheten, att 20 gånger under ett telefonsamtal få frågan ”var bor vi?” ”Var är jag?” ”Vilket år är det?” och att varje gång svara som om det är första gången man får frågan.

 

Nu har vi tjatat så mycket med honom om hundarnas namn att han vet men det är tveksamt om han vet vilka de är.

När dottern frågade honom om telefonnumret hem var det numret vi hade 73 – 89, själv hade jag glömt bort det.

 

Värst av allt är att han blivit väldigt mycket rörligare, men har som sagt helt tappat minnet och omdömet – så nu lever jag i en mardröm som jag undrar om jag klarar mig ur.

Han behöver kontakt och jag orkar inte åka 15 mil varje dag så jag bad personalen koppla in telefon till honom – han ringde/fick hjälp med att slå numret, väldigt många gånger och jag blev nästan hysterisk. När vi lagt på luren glömmer han att vi någon gång talats vid och bad dem ringa upp igen.

 

Man kan leva konstant i en mardröm – jag gör det.

 

Nu är här ganska kaotiskt – husse är på sjukhuset och de har lagat hans huvud än en gång och hundarna, både vår – Xera, och lånehunden är extra klängiga och jag är inte helt bekväm – undrar om han överlever utan att det blir fler bestående skador.

 

Annars har jag haft det så trevligt, Bauhaus säljer 5 fröpåsar för 10 kronor – gissa om jag köpt på mig – 50 stycken. Som sagt jag har sparat/tjänat/slösat bort en massa pengar och så måste jag ju skicka vidare till vänner, nära och kära så helt billigt blir det inte men vad gör man inte för odlarglädjen.

 

Xera är helt underbar och så lättlärd att det är en enorm glädje att vara hennes matte – utan henne tror jag inte att jag skulle ha orkat den sista tiden.

 

Väldigt roligt var det när vi hade besök som skulle gå ut med storasyster Chiva.

 

Chiva fick på sig koppel men så hände något och där stod hunden med ett koppel – vad tror Ni Xera gjorde? Självfallet tog hon tag i kopplet och gick iväg med hunden ; )) och Chiva följde snällt med. Inser att det inte går att förmedla men jag skrattade glatt och länge men när jag väl hämtat kameran blev Xera blyg och satte sig bara – hon har ju fått lära sig att när jag ska ta kort ska hon ligga/sitta fint.

 

I helgen var vi på besök i stora staden hos dottern – detta bara Xera älskar, att gå i Haga. Men vi träffade även avlägsna bekanta till Xera och hon skötte sig så fint och fick så många komplimanger – hon är en drömhund och på lördag ska vi gå på kurs men först och främst så ska vi träffa våra kompisar.

 

Nämnde jag att vi saknar husse?

Nu börjar snart en fruktansvärd tid – snön smälter, tjälen finns kvar och snart är gräsmattan ett minne blott fast det är ju världsliga problem – två hundvänner har nyopererade hundar och själv har jag friska och krya.

 

Nu är det bara sex dagar kvar till dess att sambon ska åka till sjukhuset, snart bara fem.

 

Han är inte glad över att de ska gå in i hans huvud och rota men jag är glad över att de ska laga felet – är livrädd att jag ska komma hem och hitta honom livlös/död eller något liknade.

 

Har ägnat em. åt att plantera om små plantor samt att så nya fröer, mest tomater. Fortsätter jag så slår jag lätt förra årets överflöd - 145 plantor, som egentligen var ganska bra – tomater är mat och soltorkade tomater håller säkert smaken i flera år – de krossade är snart slut så till nästa år vet jag att det kan jag göra mer av.

 

Måste organisera min tillvaro lite bättre så jag försvinner kanske på ett tag

Varför Xera är så mycket under stora flädern – där bor nog ekorren och han/hon retar tydligen henne mycket.

 

På vår promenad i dag såg vi en kurre och Xera blev helt galen, bara av att se den så helt klart bor det en ekorre på vår tomt och den retar Xera.

 

Sedan kom det en räv över isen ”räven raskar över isen” och även då fick Xera fnatt – hon skäller inte men låter – hon yrlar och blir som tokig men det tokiga är att man kan träna med henne och hon ligger så snällt kvar och sedan när man fortsätter promenaden går hon på ett helt annat spår – om jag kunde förstå.

 

Sedan var vi i ganska stora staden på bokrea men inte fanns det något som lockade – köpte päron i stället – det är gott.

 

Fick mail från kompisen Dundras matte, i morgon ska Dundra ta bort tonsillerna – hoppas det hjälper så att hon slipper dessa återkommande sjukperioder – vi vill ju träffa dem oftare.