och den blev ganska trevlig.

Dundras matte ringde ganska tidigt och berättade om sin utbyggnads planer, kom på att vi har en massa verktyg så hon kom hit för att låna jordborr och slägga.

 

Hundarna lekte och vi drack en kopp kaffe, så reste sig matte sig upp och tog ett par snabba steg, vände mig om och fick se hur hon lyfte upp Xera ur vattentunnan!! På marken stod sedan en dyblöt Xera som snabbt fortsatte rusa runt och rullade sig i leran – sin rabatt. Rabatten bredvid vattentunnan har hon och Dundra utsett som – ska man kalla det för sandlåda, något ditåt.

 

Först hade jag tänkt renovera rabatten men jag har kommit på andra tankar – det får vara deras lekplats denna sommar. Xera svarar bra på när något är förbjudet men då måste hon ju få ha något där hon får som sitt – som jag förmänskligar henne ; )) men det fungerar på något underligt sätt, än ett tag.

 

Det är tur att Xera inte vill vara inne dagtid, nu har leran ramlat av henne ute på gräsmattan och lite hjälpte det säkert att jag borstade och fick bort en massa ull från hennes päls – hon är en hund som har fullt av under ull en liten ull boll hela hon.

 

Av någon anledning hade jag bestämt mig för att vi skulle hälsa på husse tidigt i dag och att jag skulle till ÖB först, för att köpa träolja och lite annat.

Fick se att de hade pallkragar – det vill jag ha!

Förra året tillverkade jag en fast pallkrage (utan gångjärn) och insåg att det blev dyrt så nu när de bara kostade 50 kronor blev jag salig. Men hur långa var de, skulle de få plats i bilen? Hade inget måttband så jag hämtade Xeras spårlina – gissa om hon blev upphetsad, trodde att vi skulle spåra.

Det är inte så jobbigt att lägga ett spår och att sedan låta henne gå det så det får bli ett av morgondagens projekt, stackas understimulerade hund måste få något att bita i.

 

Nu fick jag inte plats med så många pallkragar som jag ville men några fick vi med oss hem.

 

Sedan åkte vi till husse, Xera blir så lycklig och blir hon glad så blir även husse glad och som grädde på moset blir det en så bra träning för henne. Dels får hon träna på att sitta/ligga bland en massa folk utan att hon är i centrum sedan rör det sig ganska mycket hundar på sjukhusområdet och de studerar hon väldigt noga och idag var där ganska mycket barn också – jättebra träning!

Husse ska ju snart komma hem och Xera är tränad till att vara supersocial men har ännu inte hittat balansen så vi tränar ihärdigt.

 

Dagen matlagningsprojekt var att göra en stor pizza, en massa förberedelser men så slog spisvakten till, sedan satte jag på spisen igen och gick ut och drog upp en massa nässlor – här står en svartbränd sak som jag ska bjuda fåglarna på ; ((

 

Den andra matgrejen är att jag tog fram Cypern färskpotatisen för att koka, minns inte när jag köpte dem men det var max två veckor sedan – flertalet var fulla av små groddar!!! Hur färska kan de ha varit?

 

I morgon ska jag olja klart altangolvet, andra gången och så ska jag ringa och fråga om jag får låna husse över helgen – hoppas vi.

Där jag sitter ser jag plommonträdet - en enda vit massa av blommor, våren är väldigt vacker

Just denna årstid är den mest underbara på hela året, spelar ingen roll att livet för övrigt är pest, på något sätt mår man ändå bra av att våren tränger på.

 

Önskar bara att husse inte tappat modet och kunde få lite hopp och kanske orka ett tag till, fast det är tveksamt.

 

I morgon ska jag köpa gräsfrön – har täckt hål i gräsmattan med kompost och där vill vi ha gräs.

Mer olja till altangolv och räcken behöver vi

Hur blir man av med möss? Tips önskas, katt hade vi tänkt oss men det skulle bli husses katt och ännu ett djur vill jag inte skaffa med en husse/sambo på sjukhus.

 

Hatar att behöva ta bilen och åka iväg – det gör så ont i fot/ben men …

Till helgen kommer barnen så då kan vi hälsa på husse/sambon/pappa utan att jag behöver sitta bakom ratten – underbart! Där ser man – det finns ljusglimtar trots ett inneboende mörker

Nu är det en ljuvlig vår, allt är så ljust och vackert och det verkar som om värmen kommit för att stanna – vågar man hoppas på det?

Just nu är denna trädgård som vackrast på hela året och det finns mängde att göra – gör så gott jag kan och grävhjälp har jag ju, Chiva gräver djupast.

 

Vill inte gnälla men jag önskar att jag inte haft så ont, men det är ju av övergående art – gipset tas bort om tio dagar och sedan är det minst 6 veckors rehab.

 

Värre är det med husses minne – den historien är hemsk och det som är värst är det när ”bekanta” börjar ifrågasätta varför jag inte kan ta hand om honom själv, varför ska vi behöva ha hjälp! Av sjukvård/kommun.

 

När man får höra ”X tog hand om sin bror i tre år och Y passade sin man i 10 år – blir så trött på sådana människor – vad vet de egentligen om husses ”status” och vad ger dessa människor rätt att komma med förmaningar, hör aldrig att de själva ställt upp på 24 timmars passning 7 dagar i veckan, bara att de vet någon annan som säger sig ha gjort det.

 

Men vet Ni vad! Nu har jag tröttnat på att vara snäll och inte få något tillbaka, vet med mig att jag varit en energitjuv under alla bedrövelser men vet också att jag inte trängt mig på, att dessa personer inbjudit till "hjälpa till/stötta" och vet också att jag ”betalat tillbaka”. Sedan tar det dåliga i den mänskliga naturen över och ställer krav som får även mig att baxna men varför lägga någon energi på sådant – det finns för mycket annat som man kan ägna sig åt.

 

I dag har jag oljat in övre altanen, måste nog gå med olja än en gång innan helgen då jag får hjälp med att ta ner staketet. Staketet måste vara kvar under tiden oljan torkar så att ingen hund ska få olja på tassarna.

 

Sedan har jag en unghund som börjar bli trött på att matte är sjuk och främst åt att matte mår dåligt av att husse är så sjuk, kanske förmänskligar jag hunden, tycker en del.

 

Den första tomatplantan har fått en gul och vacker blomma. Tittade över plantorna idag och inser att jag måste nog så lite mer frön – busktomater och sådant och så är det nog dags för gurkor, sallad, bönor (förkultiverar inne) och allt annat som jag glömt. En väldigt massa Chili plator har jag i år, även sådana med vulgära namn : ))) 

Det var det tydligen här i huset i natt – har aldrig tidigare fått sju stycken i fällan och så var det en dåre som gått och dränkt sig i Chivas vattenskål i garaget.

 

Var iväg till Lilla Edet och bytte däck och fick spänt hastighetsmätarvajern på den gröna bilen idag och då fick jag ju än en gång veta att verkstaden i ladan – de är bara skit. De skiftade däck på bilen i höstas och sa inte ett ljud om att framdäcken var dåliga – i dag fick jag veta att de var kass, fast jag anade men inbillade mig att de skulle berätta men vad kan man förvänta sig av vissa ; ((.

 

De i ladan bytte ju avgasrör och bensintank på den blå bilen samma dag som jag ”bröt” benet men låssades som inget, att de pajat glaset till blinkelsen.

 

Den blå bilen stod länge här hemma på gårdsplanen eftersom tanken läkte och jag tvättade bilen veckan innan och då skulle jag ha märkt om det saknades glas, alltså var det inget fel på bilen när den lämnades på verkstaden men de krossade glaset och försökte sedan mörka det. Sak samma jag får bita ihop och ta kostnaden, landar på under 1 000 kronor – det är väldigt mycket pengar, för den bilen!!!

 

Det som verkstaden i lilla staden gjorde idag, det har jag en bokad tid i ladan, att göra den 7:e maj – nu är frågan om jag ska låta bli att avboka och låta dem ta kostnaden eller får jag betala?

Har inte bestämt mig än, men lite småsur är jag allt – det är inte första gången de i ladan slarvar och ställer till det.

 

Husse mår inte alls bra och någon hemgång är inte aktuell på ett bra tag, som jag förstod saken nu i kväll, men jag kan ju ha missförstått. Det värsta är att husse liksom tappat gnistan och gång på gång säger – att livet skulle sluta så här! På hemmet

 

Sak samma Xera älskar sin husse och när vi kommer till sjukhuset blir hon överlycklig och talar om det för honom – att hon älskar honom och det mår han ju bra av, att vara omtyckt.

 

Idag var det flera sköterskor ute och rastade patienter och de såg Xera, så bra att de vet vad husse talar om! Självfallet tyckte alla att hon var så SÖÖT och så frågade de var hon var för ras, så små kunde väl inte schäfrar vara?

 

Xera är den tuffaste hund jag haft och för tillfället är jag ganska trött på henne – 27 dagar utan promenader är lite för mycket tycker Xera och protesterar – matte gråter.

Först kändes dagen hemsk – sambon/husse hade blivit lite mer sjuk så jag deppade ganska länge idag men sedan insåg jag att det gör ingen gladare så vi startade om fast det var ju redan mycket fart när Xera var på sin promenad och såg både rådjur och hare som sprang – hon fick inte springa efter trots att hon ville så mycket att … Det kändes nästan som om gipset sprack men när vi kom hem och jag kände efter så kännes det helt så det var nog bara inbillning.

 

Det är inte lätt för Xera att ha en matte med gips och en husse som ligger på sjukhus men på något sätt tycker jag ändå att hon fixar hela situationen väldigt bra, även om hon för tillfället är väldigt obstinat men vem förundrar sig? Själv tycker jag att hon tacklar situationen helt perfekt och har en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra ganska fort när livet återgår till det normala, om det gör det någon gång  ; ))

Häromdagen lekte Xera med kopplet och lyckades få karbinhaken att fastna i tassen – gissa om hon skrek men det tog inte många sekunder innan jag fick henne stilla och fick bort haken men då mindes jag den gången Charlie lyckades med samma sak, när vi var på Skaftö hos morföräldrarna och morfar knipsade av haken med en enorm avbitartång. Det var helt förträngt men poppade upp just när Xera fick haken i tassen – som minnet kan leka med oss.

 

Det var bestämt att husse skulle komma hem idag efter lunch men brevet jag skrev och lämnade på sjukhuset, det som en sköterska ringde och bråkade så med mig om, det brevet gjorde tydligen att man tänkte till för i går när jag stod i kassan på konsum så ringde de från sjukhuset och frågade mig hur lång sambon är!!! Samt om han har något metallsplitter i kroppen! Man planerade nämligen att undersöka honom.

 

De berättade att man kopplat in en neurolog – det trodde jag att det varit inkopplat hela tiden men tydligen inte– har de inte undersökt huvudet på honom??? Det är ju snart två månader som han legat på sjukhus för detta.

 

Gick upp tidigt i morse – det var Xera som ville ut och sedan dammsög jag och torkade golven (husse skulle komma hem och hemsjukvården skulle komma även den) och förberedde måltiden och så tog jag promenader – de är inte långa men tar väldigt lång tid, gips är inte trevligt att gå med men måste man så går det. När vi kommit en bit på väg ringer sambon och börjar tjata om att han inte har någon tobak och pengarna är slut. Menar att han ska ju snart komma hem och här finns tobak och pengar men då säger han att sköterskan skakar på huvudet – han ska inte åka hem.

Sköterska nummer ett – den ilskna, tar luren och försöker förklara men det kan hon inte då hon inte förstår sig på sambons operationer men säger att de bestämt att han inte ska åka hem förrän efter … och att man informerat hemsjukvården om detta men så kom hon på att även jag kanske skulle vilja veta!

 

Sedan kommer sköterska nummer två som pratar om praktiska saker, som att tobaken är slut och även pengarna och hur gör vi nu?

 

Hur gör vi?

 

De vill hjälpa så det bestäms att jag ska skicka pengar i ett brev och de ska lägga ut. Snöar verkligen in på detta – hur ska jag få fram pengarna till dem och hur har sambons alla pengar tagit slut – vill jag inte ens tänka på.

 

Får tag på dottern som lovar skicka pengar – så att jag ska slippa ta bilen och åka till brevlådan, 5 km med mitt gipsade ben.

 

Men så får jag senare på dagen veta att sambon blivit sjuk – fått hög feber och oroar sig över att han inte har några pengar och ingen tobak. Nu har personalen tagit hand om cigaretterna och det var ju snällt men han blir orolig när han inte har några i fickan, vare sig pengar eller tobak.

 

Tog några extra värktabletter, vilade foten på sängen och sedan åkte jag till sjukhuset. Har kommit på att tar jag av mig skon får jag större känsel och kan trycka ner kopplingen. Det är nog inte så bra och ärligt talat gör det djävulskt ont men så gjorde jag och personalen fick tillbaka sina utlagda pengar och sambon fick nya pengar i väskan och Xera fick träffa sin husse men det är inte så bra – hon blir så glad men blir än en gång påmind om att han är borta.

 

Nu är det inte ens säkert att Xeras husse kommer hem på permission över helgen och han som egentligen skulle ha varit utskriven, fast han egentligen inte är redo för det, men han behöver komma hem så att han inte helt förtvinar.

 

Nu är det inplanerat en massa olika undersökningar, sådana som vi i familjen trodde redan var gjorda och som sagt dottern och jag vet mer om neurologi än läkare och sköterskor på den avdelning han är på – detta är nog det värsta, att vi får berätta för dem, vi som bara goglat och läst på nätet.

Upptäckte att den blå bilen har sista besiktnings dag den sista maj och inte april som jag fått för mig - borde jag ju kommet ihåg – Xera var ju med förra gången! Det säger ju allt, att man vet när, hämtade ju inte henne förrän den 9:e maj.

 

Är även glad över Xera, hade tänkt rensa i jordgubbslandet i kväll men så kom hunden med sin trasa och självfallet var det roligare och nyttigare för oss båda.

Xera är inte mycket för föremål och kamp men väldigt mycket för tillsammans och att bjuda på kontakt – hon inbjuder in till lek väldig mycket, Xera.

Det har varit så mycket ”bråk” om att hon var så fet men sedan visade det ju sig att sådant fixar hon själv – hon slutade ju äta och reglerade saken själv, mitt lilla hjärta.

Vi var på Backamo idag och köpte en nosgrimma – tycker absolut inte om dessa men går man med gips upp till knäet och vill rasta hunden måste man ge avkall på principer, så kände jag det.

 

I morgon kommer husse hem – Xera kommer att bli jätteglad men jag undrar hur detta ska gå? Hemtjänsten som kommer många gånger per dag och så hundar som ska hälsa/vakta och hoppa – orkar inte bry mig, gör kanske som jag blev tipsad – skaffar ett hundboende på Backamo.

 

Nu är jag trött så jag orkar inte berätta om kopplet och karbinhaken och Charli och morfar och den karbinhaken, men det finns ju fler dagar – ha det så bra!

Allt är så sjukt och fel att det inte är sant med husses operation och hur den gick fel – det är ju hemskt men ännu värre att sjukvården bara skyller ifrån sig – man kan undra hur mycket fel de gör och hur mycket som aldrig kommer fram bara för att patienterna är ensamma eller inte har anhöriga som orkar bråka.

 

Man blir så illa bemött om man ifrågasätter – fråga mig!

 

Den 4:e mars gjorde de ett planerat ingrepp på sambon, innan var han en smula skraltig fysiskt sätt men psykiskt var han helt ok. Lite hade han ju tappat men eftersom han hade så mycket från början var han fortfarande betydligt smartare än vad jag är, själv tillhör jag inte eliten men är inte helt dum.

 

Under tiden han var på Sahlgrenska talade jag två gånger med en underläkare, första gången ringde hon mig, morgonen efter ingreppet och nästa gången var det jag som ville tala med en läkare – vi i familjen blev helt förskräckta när vi insåg vad som hänt med sambon/pappa/husse.

 

Inställningen från sjukhuset var total förmåga att erkänna att något gått fel. Kan fortfarande höra henne säga; ”Han var förvirrad redan när han skrevs in (en lögn så grov att jag senare bråkade väldigt mycket), det var jag som skrev in honom, och i botten är han ju en väldigt sjuk person som bl.a är diabetiker.

Han är inte diabetiker svarade jag, han fick en släng av det strax efter sin subarack blödning – inte alls ovanligt att folk får det, av chocken. Har fått detta förklarat för mig och på sambon stämde det – sockersjukan försvann. Då säger den stackars tjejen, men han får kanske åldersdiabetes med åren. Minns inte hur samtalet avslutades men minns att jag ringde upp avdelningen och talade om för dem att jag inte tolererade att de använde sig av sådana lögnaktiga läkare och så mycket mer som inte är lämpat för att fästa på papper på en blogg, har en känsla av att man inte får svära här; ))

 

Dagen efter flyttades sambon till Näl – detta hatade sjukhus, kom ihop mig med personalen där då när han vårdades där en vecka förra sommaren.

 

Stackars sambo som fick tillbringa 4 veckor på detta sjukhus, en akutavdelning där han inte fick lämna rummet, inte ens under måltiderna fast de flesta helgerna fick han komma hem över dagen i alla fall.

 

Under denna vistelse kom jag också ihop mig med en underläkare men om vad mins jag inte nu men även här råkade jag ut för att man blandade ihop begreppen och inte alls ville lyssna på familjen när vi ville att han skulle få flytta, att få vård/rehabilitering.

 

Mitt upp i allt bröt jag benet och så ringde de från Näl och berättade att nu skulle de skicka hem sambon – det går ju inte! Vi åkte på vård planering och dagen efter skickades sambon till hemsjukhuset istället för att komma hem.

 

På det nya stället fick han vara 3 dagar, sedan var han färdig rehabiliterad!

Nu vart jag surare än sur och krävde att få tala med en läkare, en som inte var en o insatt underläkare som bara rabblade och blandade ihop begreppen, fick tala med en läkare som var mest tyst och som ringde tillbaka och sa – ”Det som står i journalen är sekretessbelagt så det kan jag inte berätta. Nu var hela familjen engagerad och jag hade tät kontakt med patients ombudsman som sa – de ljuger.

Då skrev jag ett brev på två sidor som jag ställde till ansvarig på sambons avdelning. Först skickade jag brevet till dottern som drog ner det till en knapp sida och sedan tog jag bort ganska mycket så det var bara några rader som jag gav till personalen idag när jag lämnade tillbaka sambon – gissa om Xera skrek högt när vi lämnade honom på sjukhuset.

 

Jag hann inte hem förrän en sköterska ringde och började bråka med mig, självfallet hade hon en annan anledning till samtalet men den glömde hon snabbt och så började hon gå till attack.

 

Det var inte denna avdelning som gjort fel – höll jag med om.

Så de hade inget ansvar, jag skulle istället själv begära in journaler. Försökte förklara för henne att det hade jag gjort tidigare men som patient/anhörig får man inte de kompletta journalerna och även om så skulle vi inte kunna tyda dem.

 

Detta uppehöll hon sig länge om, hur jag skulle göra istället och jag kom aldrig på att fråga henne varför hon öppnat kuvertet och läst ett brev som inte var ställt till henne!

 

Efter ett tag kom jag på att jag blivit rådd till att kräva svar från de som vårdar personen nu. Då började hon prata om något annat men när jag kom i form, de tog ett tag så slängde hon bara på luren. Hon ringde tillbaka någon halvtimme senare men då brydde jag mig inte om att svara – tycker inte om att bli utskälld och hennes dumma svar och förnekelser så fort vi kom in på viktiga saker – hatar sådant men förstår att ansvarig läkare på avdelningen behöver den stöttningen för när jag såg honom vid ett besök så undrade jag om han var en patient på rymmen men så kände jag igen hans röst och fick rysningar.

 

Som sagt, vi får väl se hur det går men det har jag insett – att man inte får ställa krav på sjukvården och att läkarna är gudar i denna sjuksköterskas ögon i alla fall