I går njöt jag av att hålla på i trädgåren, köpte jordsäckar som jag körde omkring, tämde komposten och bar och grävde - höll inte på att ta mig ur sängen i morse ; ((

Men när jag väl leat upp allt började jag städa och sedan ringde telefonen - vi ska få gäster i morgon - då måste vi ju bjuda på något gott, svampsmörgåsar uppskattas alltid men strax innan hade jag burit ner den sista svampen i frysen och denna årstiden kan man inte ta upp frusen svamp, ska man äta svamp får man gå ut och plocka ny eller så vara utan - gick ut och plockade ny svamp men först var jag och plockade jordgubbar till deserten, ska utveckla ett recept jag hittade i GP häromdagen - lovar på heder och samvete att jag ska gå och betala jordgubbarna de första jag gör i morgon bitti.

Har hört så mycket om alla blåbär så jag tog med mig Xera ut i skogen där jag ofta gick med Kajsa och Helga för att se om där fanns några blåbär i år - har inte varit i den skogen på två år - det var deras skog ; ((

Nu var väldigt mycket träd nertagna och inte speciellt mycket blåbär men antagligen var de redan plockade - vi brukade alltid träffa en man i den skogen som plockade blåbär.

Att ha med sig hund när man plockar blåbär och lingon tycker inte jag är lyckat, om man inte har en hund som snällt lägger sig ner och tittar på, så som gamlingen gjorde när han blev äldre och som givetvis Xera kommer att göra när hon blir lite äldre men som hon inte gör för tillfället. Så jag var alltså bara ute för att titta men inser att jag får nog gå till mitt ställe långt inne i skogen och dit måste Xera följa med för så lång promenad tar jag mig inte utan hund, det är slöseri med ork - hon får alltså ligga ner och träna på att vara väldigt lydig hund redan nästa vecka ; ))

Vet inte vad jag ville med detta mer än att vi plockade lite svamp då, när vi inte hittade några mängder av blåbär, och resten gick Xera och jag ut och plockade väldigt sent i kväll - efter det att Chiva och jag varit och plockat jordgubbar så det blev väldigt mycket promenerande idag - minst fyra timmar och det känns, så i morgon blir det en lika hemsk morgon som den idag - att jag aldrig lär mig!

Helt plötsligt känns det att kroppen bara är en skugga av vad den var - försämringen går väldigt fort nu.

Här finns en del bedrövliga typer i omgivningen - vad de säger om mig ska vi inte ens försöka tänka ; )) men igår när jag och Chiva var på jordgubbsåkern - det var stängt, ingen som satt och tog betalt. Så var det en gubbe som kom och glodde på oss, försökte få ögonkontakt med honom, först trodde jag att det var någon av dem som plockar för ägaren men så såg jag att personen hade med sig ett durkslag så jag insåg att han var, så som jag, på "olagligheter".

I morse stoppade jag på mig pengar för att om de skulle vara där och kunna ta betalt - tänkte inte ett ögonblick på gubben, men jag såg att det var vackert väder och trodde att de kanske skulle ha öppet och sedan flera år har jag ök med dem om att jag plockar när jag har lust och sedan betalar jag vid tillfälle.

När jag var på väg hem från promenaden ser jag gubben som i går stod i landet och plockade i sitt vita durkslag och han tittade på mig och ställde sig vid det lilla röda huset där de väger och tar betalt, tittade på mig och jag såg riktigt hur han funderade på om han skulle "anmälla" att jag plockat jordgubbar men så tänkte han kanske att .... Sak samma han sa inget och det var väldigt dumt! Önskar att han försökt skvallra - för det syntes så tydligt att han ville det men vågade inte, han hade ju själv plockat.

Men håll med mig om att det skulle varit lyckat, strax efter det att jag varit där och betalt och gissa om de blir häpna varje gång jag kommer och betalar i eftrskott.

Har förträngt att det var väldigt länge sedan jag var hos en sådan, bröt ju benet den 1:a april så innan dess var det!!!

Att få tag i någon nu mitt i sommaren var inte enkelt - alla har semster, utan hon som svarade, en elev och hon tog hand om mig men jag blev lite tveksam på en gång.

Vet att jag borde tvättat håret innan jag åkte dit men när jag kollade pannan såg jag att jag borde elda och så började jag bära och trava ved och så skulle jag vara där, för att klippa håret, men så tänkte jag att hon tvättar väll det - inte gjorde hon det!!! och jag somnade och orkade inte fråga varför hon inte gjorde det.

Nu var hon inte så duktig och inte blev saken bättre av att hon klippte i smutsigt hår men som sagt jag sov mest och får väl gå till någon annan och be dem rätta till tösens misstag för hon var så ung och frågade och när jag sa att jag var nöjd blev hon överlycklig. Fast på samma gång sa jag, att om det inte blev så bra fick jag väll klippa av mig allt håret ; ))

Själv kan jag inte klicka och därför är jag lite försiktig men samtidigt tycker jag det är så hemskt när hundägare lite för ofta får rådet att komma över sina promblembeteenden med hjälp av klicker. Är jag ensam om att tro att man kan framkalla problem om man hanterar klicken fel???? har alltså inget alls emot klicker men undrar om det är rätt för alla hundägare.

När jag gick min instruktörsutbildning hade vi Anders Hallgren som skulle göra en första demonstration av klicker och man kan tycka vad man vill om Anders - vet att väldigt många tycker väldigt illa om honom - vilket inte jag gör.

För att komma till punkt - Anders misslyckades totalt med att få en helt underbar rottishane att förstå vad han helt enkelt ville få fram med en klicker.

Nu var det söndag och det var väldigt varmt men inget stämde och nu har ju ändå Anders Hallgren skrivit en bok om klicker och har som jag förstår ganska stor erfarenhet men det är inte alltid som det fungerar som man tänkt.

Menar bara att det kan vara väldigt farligt att använda klicker när det gäller att korrigera ett felaktigt beteende. Många instruktörer förespråkar klicker till allt men det kan vara livsfarligt - min åsikt och erfarenhet

Vi har ju fått första vedlasset - 9½ kbm i "lösvikt" och jag har inte hunnit trava speciellt mycket i vedboden innan regnet kom - det är den knäckta ryggens fel men sak samma, som det regnat! - nu kan inte den veden tas in i vedboden på väldigt länge men här finns ju en plattform som är avsedd för att torka ved, fast den är ju inte klar men idag har tanten skruvat fast brädorna - gissa om jag är stolt över mig själv.

Nu kan jag trava veden där och sedan ta hem fler lass, allt löser sig, bara det slutar regna för nu måste det torka upp så att inte traktorn kör fast i gräsmattan.

Vaknade och hade inte ont i knäet och inte heller när jag gick upp och stödde på benet. Erkänner att jag nog överbelastade det idag av ren glädje över att inte ha förskräckligt ont men sak samma nu är vi på rätt väg, när det gäller smärta i alla fall. När det gäller hur jag ska träna min marodör, Xera, får jag ingen hjälp så där får jag nog fortsätta som jag tänkt men väldigt ledsen är jag över att Xera har en så ointresserad uppfödare, tråkigt men så är det och egentligen är jag inte specillet förvånad, bara ledsen att min första tanke/föraning var rätt men som en vettig person sa; Med så många kullar som den uppfödaren producerar så krävs en "sekreterare" för att svara på alla valpköpare frågor - stämmer säkert - tyvärr 

Jag hinner inte bli "frisk" i den skadade kroppsdelen innan nästa åkomma - en kvalificerad gissning är att allt beror på stress - stress pga. sambons sjukdom/återfall. Han kom ju hem efter sju månaders sjukhusvistelse förra hösten och var då rullstolsbunden och allt föll på mina axlar - de satte bara upp ett räcke till övervåningen och ramper upp till ingången. Det dröjde inte så lång tid innan axlarna tog stryk - främst av att plocka ihop, lyfta och montera ihop rullstolen. Ingen direkt skada men överbelastning. Sedan blev han ju helt snurrig efter att emoliseringsläkaren satt in nya coils i huvudet där han haft sin subarackblödning året innan. De skulle skicka hem honom väldigt snabbt och jag skrek högljutt - hur skulle jag klara av att ta hand om en så förvirrad person - som helt saknade orienteringsförmåga och insikt om sin sjukdom, i den vevan snubblade jag och fick en spricka i foten - gipsades och det enda goda det hade var att sambon fick stanna kvar på sjukhuset, flyttades till en rehabiliteringsavdelning och återhämtade sig en smula men dagen efter att mitt gips togs bort kom han hem med ett löfte om fullservic av hemtjänsten - det blev katastrof!  Hit kom en massa ungdomar som bara satte sig ner och tittade på honom och som trodde att det skulle räcka, att de skulle hjälpa till att aktivera honom hade de helt missat och för sambons räkning, med handikappet av hjärnskadan och att det kom olika personer varje dag - det fungerade inte och vi avslutade all kontakt - det var ju mer en belastning än hjälp. Sedan ramlade jag och slog ryggen, fick frakturer på två kotor och en komprision - gissa om jag haft ont! Försök fungera och ta hand om handikappad sambo med sviter efter en fotledsfraktur och skador på ryggen. Går ju hos sjukgymnast sedan problemet med axlarna och när jag var där förra veckan konstaterade Martina att nu hade jag inflammation i knäet, på det andra benet - det, knäet, hade ju fått ta väldigt mycket stryk och eftersom jag har en väldigt dåligt fungerande hälsena på det benet var det nu stor risk för att bestående skador. Fick lite övningar att göra men i dag fungerade det inte, kunde inte stödja på benet och hade sådan tur att jag fick en läkartid per omgående. Jo jag kunde få en kortisonspruta, kan ju inte äta antiinflammatoriska tabletter men när hon började sticka så började det rinna ut vätska så jag fick hålla kanylen medan hon sprang iväg och hämtade lite andra grejor. Nu är knäet tappat på vätska och jag har fått kortison och har en förhoppning om att detta stoppar inflammationen - orkar inte riktigt med allt detta längre. 

som jag klarar av att hålla tungan rätt i mun - ibland tappar jag tålamodet med husse och idag var det en sådan dag - gissa om jag får dåligt samvete.

Han är ju som ett barn och förstår inte bättre ; (( menar inget illa.

Som idag när det ringde någon och frågade efter mig så svarade han att jag var ute med en hund - jag rensade ogräs några meter bort och han skulle passa telefonen men det hade han glömt och antagligen är jag väldigt ofta på hundpromenad, enligt som han tänker, han vill ju så väldigt gärna själv ge sig iväg men är så väldigt medveten om att det kan han inte längre.

Det märks stora förbättringar, både på hur han kan röra sig och även på att han får strödda minnesbilder men när jag sa det till honom blev han väldigt ledsen - jag vill ju bara dö!