Vilken underbar dag det blev, det är inte utan att man börjar kunna tro att det ska bli vår igen fast för tillfället lever vi i en leråker och golven inne – man kan väl uttrycka det som så att det knastrar under fötterna.

Xera stämde träff med Dundra och vi promenerade på Ulvön – ljuvliga bad, även mattarna blev blöta om fötter och ben.

Skorna blev blöta eftersom vi fick leta länge i vattenbrynet för att hitta pinnar – Dundrar älskar sådana, och våta om benen eftersom hundarna ruskade sig i närheten.

Vi drack kaffe och njöt.

Ibland kom det folk i närheten då ropade vi på hundarna och höll dem i halsbanden tills personerna passerat – båda två är folkkära och det finns klara brister i deras ”folkvett” och de var blöta och väldigt sandiga.

I dag upplevde jag att alla inkallningsövningar gett gott resultat – Xera kom nästan varje gång jag ropade! Även om Dundra var längre bort – ”Hon tar sig”

I morgon ska vi besöka husse och sedan åka och ta ett års spruta.

Sedan väntar vi på uppgifter om inkallningskursen och sedan blir det alltså kantarell sök och så givetvis en massa promenader med alla kompisar och även träning på brukshundsklubben nu när vägen dit är isfri.

Sedan har jag börjat skrapa en fönsterkarm, för tillfället använder jag mig av varmluftspistol men är rädd om mina ömma och dåliga axlar så jag jobbar i korta intervaller.

För tillfället är allt så kaotiskt att jag inte vet var fram och bak är men förhoppningsvis blir det bättre, om det inte blir sämre men då kanske man vänjer sig.

Har varit i ”ladan” med bilen, Opeln, idag och kunde konstatera att det är bensin tanken som läcker samt att avgasröret bör bytas.

Hur ska jag göra – lägga ner pengar på att reparera bilen och behålla den eller sälja den som den är och behålla den gröna bilen, eller ska jag sälja den gröna bilen? Inte behöver jag två bilar – de kostar ju i skatt och försäkring om inte och ingen av dem är den bilen jag själv skulle ha valt – jag vill ha en Volvo.

Har haft lite problem idag då bilen som skulle till verkstad inte startade igår, ställde den på laddning men det är första gången jag gör så, så jag var väldigt tveksam om jag gjorde rätt. Har stor vana vid att starta bilar med startkablar men den gröna bilen har sitt batteri på annat ställe och man ska göra på något konstigt sätt som jag inte har grepp om – stor ångest. Om det inte fungerade, om bilen inte tog ladding – vad skulle jag göra då?

Tog några extra hundpromenader i går och funderade – då funderar man bra – när man går med hunden.

Xera och jag har börjat ta kvällspromenaden på ett ställe där rådjuren finns på em. – väldigt bra träning för henne och när rådjuren hoppat iväg passade jag på att träna ”Vila nu!” Satte mig på en stubbe och praktiserar att nästan blunda men titta lite i smyg på henne, om hon går i vila, somnade nästan när jag satt på min stubbe.

Hade alltså flera tänkbara lösningar men slapp ta till någon då bilen laddat upp sig och sedan startade när jag skulle iväg – vilket flyt!!!

Och så bra resultat Xeras träning gett – helt förundrad men hon fick inte hälsa, även om de säkert gärna gjort det – att ”ladan killarna” hälsat på Xera, men hon fick inte men hon följde med in när bilen åkte upp i taket och var med och la sig ner och vilade utan att ha fått kommandot.

Sedan åkte vi till sjukhuset för att besöka husse och nu vet Xera vad som gäller, att hon får hälsa på husse efter en stund men att man måste vara försiktig med honom. Hon tjuter och är överlycklig och sedan kommer det givetvis fler människor som vill hälsa och säger man till sitter hon så fint och är så underbart snäll.

Vi tar en dag i taget och hoppas att gräsmattan snart ska bli just det och inte leråker som den är för tillfället.

Nu ska jag återgå till min bok och kanske sova några timmar, men vaknar nog som vanligt vid 04.15 – men då är det så kallt i huset att jag inte vågar gå upp – längtar efter sommar och värme.

I morgon ska vi inte till sjukhuset, är egentligen ganska meningslöst att åka dit då sambon inte har någon uppfattning om besöken och det är långt att åka och väldigt slitsamt

I går var det vår

Vi var på promenad med Edit, Dundra och deras mattar nere vid havet och stannade och solade oss

I dag är det vinter och snöstorm men förhoppningsvis en av de senare detta år – hoppas kan man ju alltid.

Har varit på Näl och besökt sambon – han har fått en väldigt engagerat arbetsterapeut som hjälper honom att strukturera upp livet och minnena.

Sedan har de skickat remiss till Uddevalla och tydligen får han snart flytta dit, det skulle underlätta väldigt mycket om han kunde få flytta till en bekant miljö och så är det betydligt mycket närmare för mig att åka när han ska besökas.

Minnet är fortfarande skralt men han gör framsteg varje dag men med varje ifrågasätter han mer och mer varför han är på sjukhus – dåligt minne botas inte på sjukhus.

När vi promenerade med hundkompisarna igår kom jag på att glömt träna Xera på att gå i kort koppel – idag tog vi tag i detta och det behövdes inte speciellt många vändningar innan hon kom ihåg, nu talar vi alltså om störningsfri miljö.

Förhoppningsvis ska vi ha hundträff i morgon igen – då ska vi träna med störning.

Och på lördag är lilla  hjärtat ett år - det ska vi fira

Det blev vi bjudna av idag av Dundras mattar, jag och Edits matte alltså.

Solen sken och det var så fint.

Senare i veckan ska vi på ny promenad med vännerna.

Xera och matte

Får bara nog när jag kommer i närkontakt med sjukvården.

I tisdags morse åkte husse härifrån, ganska skraltig och oroad över ingreppet de skulle göra men helt klar i huvudet, samma upplevde dottern när hon besökte honom samma kväll på Sahlgrenska, fast som hon sa – när inte du var närvarande och daltade med honom verkade han friskare.

På onsdag gjorde man ingreppet och enligt rapporten jag fick denna dag var han trött men rörde både på armar och benen. Han fick inget besök denna dag då vi har vana av hur han är nyligen efter ett ingrepp i huvudet.

Nästa dag, torsdag ringde en underläkare och frågade om mediciner – hon verkade en smula virrig och tillskrev mig förtjänsten av den fina medicinlista han hade med sig – att jag sammansatt denna som hade apotekets logg. Hon nämnde även att sambon/husse var ganska snurrig och att läkarna var bekymrade över detta.

Senare talade jag en handfull gånger med sambon och snurrig är ett milt uttryck – snarare helt förvirrad.

Dottern besökte honom och var illa berörd – men han var glad och positiv och betydligt rörligare än tidigare, var hennes pappa.

Idag har jag haft cirkus med sjukhuset – han skulle flytta men man visste inte vart och när och man kunde inte upplysa mig trots att jag verkligen bad om information då det är lång resväg och jag ville veta om han fanns kvar när jag kom fram. Sedan sa jag än en gång att jag ville tala med läkare – vi är väldigt bekymrade över att han är så förvirrad, är det normalt efter denna typ av ingrepp samt att jag ville tala med läkare på Sahlgrenska där man gjort ingreppet.

Så ringer underläkare från torsdag upp mig och ljuger mig rakt upp i ansiktet, påstår att han var virrig redan när hon skrev in honom i tisdags samt la på honom en massa sjukdomar som han inte har – helt klart har hon blandat ihop honom med någon annan patient.

Jag protesterade och blev både arg men mest ledsen men så säger hon att det finns ingen möjlighet för honom att komma till Uddevalla sjukhus – där finns det inte avdelningar för honom, han får åka till Näl men dit kan han ju inte åka – där har han blivit så illa behandlad tidigare och jag har bråkat med personalen så att det stod gnistor men mest dumt är det eftersom det är så långt för mig att åka och ska jag ha en möjlighet att stötta honom att få tillbaka minnet måste han få besök ofta – vet jag av erfarenhet och är ju ganska ellimintärt så att även läkare bör kunna förstå det.

När vi talat klart ringde jag till Uddevalla och frågade – visst fanns de avdelningarna kvar, som är lämpliga för honom.

Då ringde jag till sjukhuset och var jätte arg och givetvis var vi, dottern och jag, välkomna även om det var efter besökstid.

Doktorn ringde mig och informerade om att han får stanna kvar och genomgå fler undersökningar.

Xera är väldigt ledsen och storasyster Chiva mår väldigt illa av allt och själv är jag väldigt ledsen – varför ska människor behandlas så illa???? Bara för att de har en neurologis skada – hur många har ingen anhörig som tar strid.

Xeras matte

I dag har jag varit rökfri ett år och det är drygt 400 dagar sedan sambon föll ihop och allt blev jobbigt – det är jobbigt att vara anhörig till någon som råkar ut för det han gjorde, fast mest jobbigt är det självfallet för honom själv.

Två gånger fick han en blödning i huvudet och nu gång nummer tre hade man gjort en undersökning och konstaterat att det inte höll så man skulle laga, gjorde de i går, lagade. Men man hade inte räknat med resultatet – fysiskt är han som innan men närminnet – de sista tio åren är helt borta samt att han minns inget – har ingen aning om var han är men han tror sig minnas att jag är ganska trevlig – självfallet måste han säga så.

Dag nummer ett har jag klarat av, har inte blivit irriterad bara varit vänlig och upprepat men hur länge orkar man hålla på så – när det är tredje gången på så här kort tid.

Givetvis påverkar det hundarna – Xera vill bara vara nära, är ju bra när vi tränar lös träning men kan vara lite påfrestande när man ska tvätta golv och sådant.

I morgon ska jag besöka honom och han har redan varskott mig om att han vill följa med hem – går givetvis inte – gissa om att det är jobbigt att tackla den situationen.