Och även jag är slut/trött.

Nu har jag umgåtts med båda mina barn - skönt att inte vara småbarnsförälder och behöva umgås med dem dagligen ; ))

Tacka vet jag min hund - henne tröttnar jag aldrig på

Nu börjar ju det brutna benet läka så då kommer nästa skada.

Det jag fasat för hände idag, fast det var inte sambon som ramlade utan jag själv.

Chiva är bara för mycket och lägger sig i dörröppningar, vid trappor och på alla andra ställen där hon är ivägen och flyttar sig inte hur mycket man än vänligt ber henne.

Bar ut frukostbrickorna till altanbordet och när jag skulle sätta mig fanns bara monsterhunden där och jag ramlade baklänges ner på stenplattorna och höll på att slå ihjäl mig.

För ett drygt år sedan satte hon iväg efter några rådjur och jag hängde efter ganska många meter på mage, allt slutade vid en stor sten där jag slog i munnen och framtänderna. Tandläkaren har undersökt tänderna, då levde de men nu har de börjat ömma.

En vän sa för en tid sedan att hon är mit hatobjekt - stämmer helt.

Är detta något Ni firar?

I tidernas begynnelse brukade sambon/husse komma hem med liljekonvaljer denna dag. I år tror jag de är utblommade, någon som vet?

Mina barn har ringt mig och jag ringde min mor, gör jag mest varje dag ; ))

Det är jobbigt när ens sambo blir så dålig som vår husse blivit - det känns så hemskt att vara den enda vuxna i familjen, att ha barn/husdjur och sådant är en sak men när en vuxen person blir ens ansvar - det är fruktansvärt jobbigt.

Dels måste man ställa krav, ingen mår bra av att bara bli uppassad, och så måste man vara väldigt tålig och inte reta sig trots att man får upprepa samma sak kanske 150 gånger per dag.

Den brutna foten har blivit av med gipset men värker något fruktansvärt och hjälper till att förkorta mitt tålamod och när jag tappar det, tålamodet, skäms jag givetvis väldigt mycket.

Mitt i allt saknar jag en vuxen människa att dela problemen med - klarar inte alla dagar av att vara den som fixar allt, fast jag vet att jag inte är ensam, väldigt många har det precis så som jag, men ärligt talat hjälper det inte speciellt mycket.

Börja på minnesträning - det gör mig glad och förhoppningsvis kan det hjälpa honom, själv är jag inte utbildad på hur man ska handskas med hans problem och det var ju inte hemtjänsten heller så det så. Men förhoppningsvis kan detta vara till viss hjälp, sämre kan det troligtvis inte bli.

Det kommer ju hit personal från hemtjänsten varje vardag – olika varje gång så jag stannar hemma tills personen kommit, presenterar för husse, hans minne är ju så kort att han inte kommer ihåg att det ska komma någon och sedan går jag med Xera. Alla är jättetrevliga men det varierar så när de kommer, förstår jag.

De nya rutinerna är numera att jag städar; dammsuger och tvättar golven i undervåningen samt plockar undan. Sedan går jag med Chiva, sätter henne i gäststugan – icke hund vana kan bli skräckslagna av hennes storlek och så väntar vi på att det kommer någon och sedan går jag iväg. Det varierar på strax efter tio fram till elva så jag får lära mig att vänta.

Gick för långt idag och fick väldigt ont så hemvägen tog väldigt lång tid och väl hemma blev jag om inte utskälld så nästan för att jag varit borta så länge.

Självfallet kan husse vara ensam en stund, måste nog vara övertydlig och säga det rakt ut varje dag, tycker inte om att säga sådant i hans närhet men …

Sedan hade jag alltså tappat hakan så jag gick och la mig och orkade inte alls göra allt jag tänkt göra.

Det är jättejobbigt med hemtjänst men husse behöver stimulans så det är bara att gilla läget, att det skulle bli så här illa ; (((

Nu är det ju husse som har det men även jag har blivit "omhändertagen" Höll på att skratta på mig idag när den unga trevliga killen som var här för andra gången och som nu fått lite rutin och vågade prata, när han avslutade sitt besök med orden "Nu tror jag att jag vågar lämna Er, Ni klarar Er säkert"

Hur länge detta ska fungera,

att jag går upp och städar varje morgon innan hemtjänsten kommer och sedan ler glatt och tycker att livet är perfekt, att det inte är det vet ju Xera och reagerar efter detta.

Även husse vet att det inte stämmer - hur länge ska vi lyckas klara detta?