Ramlade ju för knappt två veckor sedan och slog i ryggen men gick inte till doktorn, visst gjorde det ont men jag har haft ont tidigare och tycker inte om att springa ner dörren på sjukhuset.

Är ju satt på livslång Waran behandling och tog prover på torsdag – väldigt tidigt på fredag ringde de från labbet och undrade vad som hänt – blodets koagulationsförmåga var helt utslagen, ganska panikartat, förklarade att jag åt mycket värktabletter men ärligt talat hade jag inte ätit så mycket mer än vad jag gjort vid tidigare trauma, så lite konstigt var det allt.

Hade tid hos sjukgymnasten då jag håller på och tränar den tidigare brutna foten – senorna i båda fötterna är väldigt dåliga – jätteroligt.

Hon såg ju att jag hade ont och undersökte även ryggen och sa att jag var tvungen att uppsöka läkare, kom med alla tänkbara undanflykter men jag föll till föga och åkte till VC och fick en tid per omgående och hon hade skickat ett mail om sina farhågor – komprimerade kotor, stycken två.

Läkaren höll med och skickade mig sjukhuset för fotografering och gav mig tabletter som skulle hjälpa mot smärtan över helgen. Ordinerade 16 stycken per dag men jag blev mest arg och hade minst lika ont.

Var iväg för att kolla ryggen idag och man märker på personalen om det är ok eller ej – är det något fel ser de det och blir så snälla och säger – vänta bara en liten stund så ska doktorn se på bilderna och idag blev jag skickad till akuten men när jag kom dit fick jag mig en utskällning – vad hade jag där att göra! Jag kunde stå på benen och kissade ju inte på mig och så fick jag veta att det skulle ta väldigt många timmar så jag åkte till VC och pratade med Britt och hon tog kontakt med ortopeden och bad om journalen och såg till att doktorn ringde mig och det gjorde han – gulle han! På lunchen och berättade att som han förstod skulle de nog bara pratat med mig om smärtbehandling men han bad att få återkomma och det gjorde han någon timme senare, det var precis som han trodde – man kan inte göra något och ont kommer jag att få ha i flera månader och sedan klingar det av och försvinner men skadan läks aldrig.

Min blå bil nekade starta, ställde den på laddning i flera dygn – den startade ändå inte.

Tittade på laddaren och tänkte - det är kanske fel på den, letade och hittade ytterligare en laddare i garaget – ställde på laddning, bilen startade ändå inte.

Käre far kom hit och hjälpte mig starta bilen med hjälp av ett extrabatteri och så skulle jag ut och köra för att ladda upp bilen – någon hade dragit åt handbromsen så att jag inte fick ner den, fibblade och motorn stannad, bilen startade inte igen.

Vi fick igång bilen ytterligare en gång, lät motorn gå en bra stund och sedan satte vi dit en tredje laddare.

Nu hade det gått så lång tid att de var tvungna att åka sin väg och jag ville inte ge mig ut och köra, ifall något skulle hända och jag skulle bli stående långt hemifrån utan att någon kunde komma och hjälpa mig starta bilen igen.

Funderade och bestämde mig för att det var nog fel på batteriet, hade jag inte varit så arg på bilen skulle jag på en gång ha köpt ett nytt men nu hade jag bestämt mig för att det var investeringsstopp – den blå bilen fick både ny tank och avgasrör helt nyligen, samma dag som jag bröt benet. Vi har ju två bilar och jag kör nästan inget så en av dem måste säljas, sambon kommer aldrig mer att kunna köra bil, det skulle vara livsfarligt att släppa ut honom på vägarna.

Funderade och var allmänt velig, tänkte att jag skrotar bilen, låter någon komma hit och hämta den i befintligt skick men blev övertalade att tänka om så jag ringde till lilla verkstaden för att höra om de hade batterier – ett batteri kostade 1 000 kronor – svindyrt men jag tänkte, köper jag det där kan jag få råd som jag inte får på Biltema – stämde bra!

När jag stod och studerade batteriet förstod jag inte hur man skulle få loss det så jag tog flera fotografier för att få råd på verkstaden, tog den gröna bilen och åkte dit men väl där upptäckte jag att kameran låg hemma!

Fick så mycket råd att jag med hjälp av 5:56 fick loss batteriet – gissa om jag vart stolt! Men det tog tid att springa runt och leta efter nycklar – behövdes dels en för att få loss fästet i batteriet och dessutom en för att få loss själva batteriet. Det regnade ganska mycket i fredags em. och verkstaden skulle ju stänga så det blev kort om tid och jag var noga med att stänga till motorhuven innan jag skyndade iväg.

Bestämde mig för att vänta med att sätta i batteriet tills nästa dag då det skulle vara sol men…. Det gick inte att få upp motorhuven!

Dottern var här och vi slog våra "kloka" huvuden ihop men inte en chans.

På kvällen ringde en god vän som påminde mig om att här finns en ung kille med lite firma som även håller på med bilar, privat – kanske jag skulle fråga honom om hjälp!

Nästa morgon gick jag en runda och frågade en granne om den unge killen var duktig på bilar, fick ett tveksamt svar så då tog jag mitt beslut – på måndag ringer jag till verkstaden och sedan bärgningen. Har jag tur kan bärgaren hjälpa mig och om inte så tar han med sig den in till verkstaden. Kände att nu har jag lagt tillräckligt med energi på bilskrället, i morgon gör jag något annat

Tror Ni min far lyssnade på det? Nej självfallet inte, han kom åkande hit för att öppna huven.

På söndag em. sken solen och han satt där på en trädgårdsstol mitt i gasset och bände och slet i motorhuven. Sambon satt på en stol bredvid och tittade och funderade och blev mer och mer ledsen – innan sjukdomen fixade han allt med bilar hur lätt som helst men inte nu.

De två herrarna funderade på att ta en kap skiva för att göra hål i motorhuven och få upp låset, alternativt skära sönder grillen – jag blev skitsur och sa vad jag tyckte och vad dottern sagt till mig – ”Det finns de som lever på sådant” överlåt det på dem – dyrt men sant.

Måndag morgon ringde jag först till verkstaden, även om det inte var något de normalt gjorde så trodde han sig om att de skulle kunna få upp huven så jag ringde och bestämde med en bärgare men jag skulle ju till läkare så han skulle komma först på em.

Han kom och han öppnade huven på 40 sekunder, han satte i batteriet – bilen startade! Sedan spände han vajern till huven och så visade han mig vad som var felet. Dels så var det gummilisten som lossnat och klämde men den kvarglömda burken med 5:56 gjorde nog sitt

Här har regnet gjort allt till en blöt och fuktig klädsel som gjort att man frusit, även om det inte varit så kallt. Jag har även frusit inne, är ju numera så stel att det är väldigt svårt att ta av blöta kläder, har svårt med det mesta. Sjukgymnasten skickade mig omgående till läkare som menade att åka akut in behövdes ju inte - nickade instämmande, det var ju 1½ vecka sedan skadan men på måndag ska jag till sjukhuset för fotografering av ryggen och sedan får man se - antagligen är det någon slags kortkompretion och i vilket fall kan man inte göra något - bara låta tiden gå. Vi tar alltså ett ögonblick i sänder och om man säger som så har jag tappat ganska mycket gnista. 

Har haft bilhjälp i dag och nu har jag mycket att fundera över, ska jag köpa ett nytt batteri och byta eller är det en läcka någonstans. Något måste jag göra, bilen kan inte stå här och ta upp plats om den inte startar. Det som retar mig är att den fått ny tank och nytt avgasrör, alltså har jag lagt ner en hel del pengar på den det sista men sedan bröt jag ju foten och sedan har ingen bil körts. 

För tillfället hatar jag att ta beslut, har nog med min onda rygg.

I kväll har vi varit på Torp - det var "sent uppet kväll" och extra priser - dåliga extrapriser tycker jag

av mina gamla föräldrar med att försöka starta den blå bilen och att kära far ska göra en bedömning om vad det kan vara för fel på bilen.

Mest av allt har jag lust att be en bilskort komma hit och hämta missfostret som inte vill starta men det kostar ju pengar och gör jag inte det kommer bilen att stå här och att stå i vägen- hatar bilar och önskar att jag hade häst och vagn i stället, cykel har jag ju men ryggen tillåter inte att jag använder mig av den.

Allt detta borde jag klara men för tillfället är livet för jobbigt, senaste skadan tog väldigt mycket på orken och så känner jag mig så förtvivlad på medmänniskorna - de är ju i stället fiender.

Sitter här och tänker skriva om lillasyster och hennes död men gång på gång säger datorn stopp - kan jag vara dum mot någon? Kan jag ha skrivit saker som jag inte borde? Sak samma det är nu två år sedan, mer eftersom hon var nedsövd de senaset veckorna och jag tänker fortfarande - det ska jag berätta för Lotta!

Sak samma i morgon är det två år sedan hon dog - hon dog av svält och jag har fortfarande väldigt svårt för de personer som vistades i henns omedelbara närhet och som borde ha sett vad som vad på väg - tror inte hon vägde mer än kanske 35 kg då i slutet.

Vet inte vad jag vill med mitt inlägg mer än att jag saknar min lillasyster och att hon snart varit död i två år och att hon borde ha fått överleva mig som var så mycket äldre

Först gick jag till henne med min nacke, slutade när jag bröt benet men hon gav mig bra råd så även om jag inte kan vrida på huvudet ännu så har jag inte speciellt ont längre - hon kom med så bra råd.

Nu tränar jag min fd. brutna fot och på samma gång får benet med den nya hälsenan lite bra träning. Ska till henne på fredag och då hoppas jag hon kan hjälpa mig med den senaste skadan - ryggen som fick sig en sådan hemsk smäll. Var övermodig i går och det har jag fått betala för idag, han knappt kunnat stå på benen men då kan man läsa och jag har läst väldigt många bra nya författare den senaste tiden

Mycket har jag råkat ut för och det mesta har jag skakat av mig men att jag ramlade och slog i ryggen - man kan ju hoppas att det slutar göra ont, sak samma nu har jag fått insikt i hur viktig ryggen är för människans välbefinnande och hur svårt det är med en dålig rygg.

Idag har jag njutit av att dona i min trädgård och det får jag betala för nu men så är det ju! att det som är trevligt kan vara dyrt ; )) Men att lite krypade och böjande skulle göra att det gjorde så här ont - inte rättvist