Nu har dottern varit här och hjälpt till och hundarna bara avgudar henne, var och en på sitt eget sätt.

Dottern har slitit denna helg med allt hon skulle göra för mig.

När allt var klart satte hon sig vid köksbordet och så nös hon – Xera kom springande, hoppade upp och tröstade henne – Xera tror att en nysning betyder att man är väldigt ledsen och behöver tröst.

Sedan försvann hunden och dottern tyckte det var så trevligt med hundkram att hon på konstgjord försökte framkalla en nysning – ingen reaktion från Xera.

Nu börjar jag landa i mitt gips – vart så chockad, att detta skulle hända nu – var liksom bara för mycket och redan från första början blev allt fel.

Samma kväll – 1:a april, också ett april skämt! Glömde jag ställa för grinden in till matrummet och i köket stod en liten spann med 3½ liter valpfoder. Xeras fodertunna var fylld av det nya fodret och det i lilla spannen skulle jag ha att blanda i den första tiden, så dum var jag att jag inbillade mig det.

Spannen stod kvar på bänken, bara lite längre ut men nästan tom, kvar var bara 1½ dl och Chiva var ganska mätt. Frukost fick hon inte – gissa om jag var arg på henne!

Var ju på VC, röntgen och än en gång VC och fick veta att foten var inte ok, sedan tog jag mig hem och släppte ut hundar och gav dem mat men inte ville monsterhunden ha något – hon var ju fortfarande full i magen.

Grät faktiskt, fast utan tårar när jag fick veta att jag skulle bli gipsad – hur skulle jag fixa livet då????

Ensam i ett två plans hus, där sovrum och toalett finns där uppe och med två hundar och en panna i källaren, en panna som ska eldas med ved och 6 km till affären.

När man får sitt gips får man inte stödja på det de första 24 timmarna – gissa om jag ramlade många gånger och så rädd taxi snubben var, tydligen är det deras jobb att se till att man kommer hel, inte mer trasig i alla fall, hem igen.

Öppnade dörren och kände en stank som var obeskrivlig – Chiva hade haft dålig mage och hela övervåningen var full av ”små” högar.

Hade ingen möjlighet att ta mig upp på övervåningen på två ben så jag satte mig på baken och hasade mig upp och väl uppe kunde jag inte ta mig upp så jag kravlade mig omkring. Först hämtade jag papper och ett kärl och sedan tog jag hand om högarna och samtidigt svor jag något hemskt.

Minns inte hur men jag hasade mig upp för trappan än en gång och på något sätt tog jag mig upp i sängen så där sov jag på natten men nästa morgon var det samma sak, fast då var det undervåningen som var drabbad av Chivas dåliga mage.

Den 2:e april klockan 15.00 bestämde jag mig för att nu måste gipset hålla, även om det inte gör det så då tog jag mig ner i pannan och började elda.

Dottern kom strax efter och med hennes hjälp landade jag och fick tillbaka livsgnistan.