Allt är så sjukt och fel att det inte är sant med husses operation och hur den gick fel – det är ju hemskt men ännu värre att sjukvården bara skyller ifrån sig – man kan undra hur mycket fel de gör och hur mycket som aldrig kommer fram bara för att patienterna är ensamma eller inte har anhöriga som orkar bråka.

Man blir så illa bemött om man ifrågasätter – fråga mig!

Den 4:e mars gjorde de ett planerat ingrepp på sambon, innan var han en smula skraltig fysiskt sätt men psykiskt var han helt ok. Lite hade han ju tappat men eftersom han hade så mycket från början var han fortfarande betydligt smartare än vad jag är, själv tillhör jag inte eliten men är inte helt dum.

Under tiden han var på Sahlgrenska talade jag två gånger med en underläkare, första gången ringde hon mig, morgonen efter ingreppet och nästa gången var det jag som ville tala med en läkare – vi i familjen blev helt förskräckta när vi insåg vad som hänt med sambon/pappa/husse.

Inställningen från sjukhuset var total förmåga att erkänna att något gått fel. Kan fortfarande höra henne säga; ”Han var förvirrad redan när han skrevs in (en lögn så grov att jag senare bråkade väldigt mycket), det var jag som skrev in honom, och i botten är han ju en väldigt sjuk person som bl.a är diabetiker.

Han är inte diabetiker svarade jag, han fick en släng av det strax efter sin subarack blödning – inte alls ovanligt att folk får det, av chocken. Har fått detta förklarat för mig och på sambon stämde det – sockersjukan försvann. Då säger den stackars tjejen, men han får kanske åldersdiabetes med åren. Minns inte hur samtalet avslutades men minns att jag ringde upp avdelningen och talade om för dem att jag inte tolererade att de använde sig av sådana lögnaktiga läkare och så mycket mer som inte är lämpat för att fästa på papper på en blogg, har en känsla av att man inte får svära här; ))

Dagen efter flyttades sambon till Näl – detta hatade sjukhus, kom ihop mig med personalen där då när han vårdades där en vecka förra sommaren.

Stackars sambo som fick tillbringa 4 veckor på detta sjukhus, en akutavdelning där han inte fick lämna rummet, inte ens under måltiderna fast de flesta helgerna fick han komma hem över dagen i alla fall.

Under denna vistelse kom jag också ihop mig med en underläkare men om vad mins jag inte nu men även här råkade jag ut för att man blandade ihop begreppen och inte alls ville lyssna på familjen när vi ville att han skulle få flytta, att få vård/rehabilitering.

Mitt upp i allt bröt jag benet och så ringde de från Näl och berättade att nu skulle de skicka hem sambon – det går ju inte! Vi åkte på vård planering och dagen efter skickades sambon till hemsjukhuset istället för att komma hem.

På det nya stället fick han vara 3 dagar, sedan var han färdig rehabiliterad!

Nu vart jag surare än sur och krävde att få tala med en läkare, en som inte var en o insatt underläkare som bara rabblade och blandade ihop begreppen, fick tala med en läkare som var mest tyst och som ringde tillbaka och sa – ”Det som står i journalen är sekretessbelagt så det kan jag inte berätta. Nu var hela familjen engagerad och jag hade tät kontakt med patients ombudsman som sa – de ljuger.

Då skrev jag ett brev på två sidor som jag ställde till ansvarig på sambons avdelning. Först skickade jag brevet till dottern som drog ner det till en knapp sida och sedan tog jag bort ganska mycket så det var bara några rader som jag gav till personalen idag när jag lämnade tillbaka sambon – gissa om Xera skrek högt när vi lämnade honom på sjukhuset.

Jag hann inte hem förrän en sköterska ringde och började bråka med mig, självfallet hade hon en annan anledning till samtalet men den glömde hon snabbt och så började hon gå till attack.

Det var inte denna avdelning som gjort fel – höll jag med om.

Så de hade inget ansvar, jag skulle istället själv begära in journaler. Försökte förklara för henne att det hade jag gjort tidigare men som patient/anhörig får man inte de kompletta journalerna och även om så skulle vi inte kunna tyda dem.

Detta uppehöll hon sig länge om, hur jag skulle göra istället och jag kom aldrig på att fråga henne varför hon öppnat kuvertet och läst ett brev som inte var ställt till henne!

Efter ett tag kom jag på att jag blivit rådd till att kräva svar från de som vårdar personen nu. Då började hon prata om något annat men när jag kom i form, de tog ett tag så slängde hon bara på luren. Hon ringde tillbaka någon halvtimme senare men då brydde jag mig inte om att svara – tycker inte om att bli utskälld och hennes dumma svar och förnekelser så fort vi kom in på viktiga saker – hatar sådant men förstår att ansvarig läkare på avdelningen behöver den stöttningen för när jag såg honom vid ett besök så undrade jag om han var en patient på rymmen men så kände jag igen hans röst och fick rysningar.

Som sagt, vi får väl se hur det går men det har jag insett – att man inte får ställa krav på sjukvården och att läkarna är gudar i denna sjuksköterskas ögon i alla fall