Häromdagen lekte Xera med kopplet och lyckades få karbinhaken att fastna i tassen – gissa om hon skrek men det tog inte många sekunder innan jag fick henne stilla och fick bort haken men då mindes jag den gången Charlie lyckades med samma sak, när vi var på Skaftö hos morföräldrarna och morfar knipsade av haken med en enorm avbitartång. Det var helt förträngt men poppade upp just när Xera fick haken i tassen – som minnet kan leka med oss.

Det var bestämt att husse skulle komma hem idag efter lunch men brevet jag skrev och lämnade på sjukhuset, det som en sköterska ringde och bråkade så med mig om, det brevet gjorde tydligen att man tänkte till för i går när jag stod i kassan på konsum så ringde de från sjukhuset och frågade mig hur lång sambon är!!! Samt om han har något metallsplitter i kroppen! Man planerade nämligen att undersöka honom.

De berättade att man kopplat in en neurolog – det trodde jag att det varit inkopplat hela tiden men tydligen inte– har de inte undersökt huvudet på honom??? Det är ju snart två månader som han legat på sjukhus för detta.

Gick upp tidigt i morse – det var Xera som ville ut och sedan dammsög jag och torkade golven (husse skulle komma hem och hemsjukvården skulle komma även den) och förberedde måltiden och så tog jag promenader – de är inte långa men tar väldigt lång tid, gips är inte trevligt att gå med men måste man så går det. När vi kommit en bit på väg ringer sambon och börjar tjata om att han inte har någon tobak och pengarna är slut. Menar att han ska ju snart komma hem och här finns tobak och pengar men då säger han att sköterskan skakar på huvudet – han ska inte åka hem.

Sköterska nummer ett – den ilskna, tar luren och försöker förklara men det kan hon inte då hon inte förstår sig på sambons operationer men säger att de bestämt att han inte ska åka hem förrän efter … och att man informerat hemsjukvården om detta men så kom hon på att även jag kanske skulle vilja veta!

Sedan kommer sköterska nummer två som pratar om praktiska saker, som att tobaken är slut och även pengarna och hur gör vi nu?

Hur gör vi?

De vill hjälpa så det bestäms att jag ska skicka pengar i ett brev och de ska lägga ut. Snöar verkligen in på detta – hur ska jag få fram pengarna till dem och hur har sambons alla pengar tagit slut – vill jag inte ens tänka på.

Får tag på dottern som lovar skicka pengar – så att jag ska slippa ta bilen och åka till brevlådan, 5 km med mitt gipsade ben.

Men så får jag senare på dagen veta att sambon blivit sjuk – fått hög feber och oroar sig över att han inte har några pengar och ingen tobak. Nu har personalen tagit hand om cigaretterna och det var ju snällt men han blir orolig när han inte har några i fickan, vare sig pengar eller tobak.

Tog några extra värktabletter, vilade foten på sängen och sedan åkte jag till sjukhuset. Har kommit på att tar jag av mig skon får jag större känsel och kan trycka ner kopplingen. Det är nog inte så bra och ärligt talat gör det djävulskt ont men så gjorde jag och personalen fick tillbaka sina utlagda pengar och sambon fick nya pengar i väskan och Xera fick träffa sin husse men det är inte så bra – hon blir så glad men blir än en gång påmind om att han är borta.

Nu är det inte ens säkert att Xeras husse kommer hem på permission över helgen och han som egentligen skulle ha varit utskriven, fast han egentligen inte är redo för det, men han behöver komma hem så att han inte helt förtvinar.

Nu är det inplanerat en massa olika undersökningar, sådana som vi i familjen trodde redan var gjorda och som sagt dottern och jag vet mer om neurologi än läkare och sköterskor på den avdelning han är på – detta är nog det värsta, att vi får berätta för dem, vi som bara goglat och läst på nätet.