Först kändes dagen hemsk – sambon/husse hade blivit lite mer sjuk så jag deppade ganska länge idag men sedan insåg jag att det gör ingen gladare så vi startade om fast det var ju redan mycket fart när Xera var på sin promenad och såg både rådjur och hare som sprang – hon fick inte springa efter trots att hon ville så mycket att … Det kändes nästan som om gipset sprack men när vi kom hem och jag kände efter så kännes det helt så det var nog bara inbillning.

Det är inte lätt för Xera att ha en matte med gips och en husse som ligger på sjukhus men på något sätt tycker jag ändå att hon fixar hela situationen väldigt bra, även om hon för tillfället är väldigt obstinat men vem förundrar sig? Själv tycker jag att hon tacklar situationen helt perfekt och har en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra ganska fort när livet återgår till det normala, om det gör det någon gång  ; ))