I dag har jag varit rökfri ett år och det är drygt 400 dagar sedan sambon föll ihop och allt blev jobbigt – det är jobbigt att vara anhörig till någon som råkar ut för det han gjorde, fast mest jobbigt är det självfallet för honom själv.

Två gånger fick han en blödning i huvudet och nu gång nummer tre hade man gjort en undersökning och konstaterat att det inte höll så man skulle laga, gjorde de i går, lagade. Men man hade inte räknat med resultatet – fysiskt är han som innan men närminnet – de sista tio åren är helt borta samt att han minns inget – har ingen aning om var han är men han tror sig minnas att jag är ganska trevlig – självfallet måste han säga så.

Dag nummer ett har jag klarat av, har inte blivit irriterad bara varit vänlig och upprepat men hur länge orkar man hålla på så – när det är tredje gången på så här kort tid.

Givetvis påverkar det hundarna – Xera vill bara vara nära, är ju bra när vi tränar lös träning men kan vara lite påfrestande när man ska tvätta golv och sådant.

I morgon ska jag besöka honom och han har redan varskott mig om att han vill följa med hem – går givetvis inte – gissa om att det är jobbigt att tackla den situationen.