Får bara nog när jag kommer i närkontakt med sjukvården.

I tisdags morse åkte husse härifrån, ganska skraltig och oroad över ingreppet de skulle göra men helt klar i huvudet, samma upplevde dottern när hon besökte honom samma kväll på Sahlgrenska, fast som hon sa – när inte du var närvarande och daltade med honom verkade han friskare.

På onsdag gjorde man ingreppet och enligt rapporten jag fick denna dag var han trött men rörde både på armar och benen. Han fick inget besök denna dag då vi har vana av hur han är nyligen efter ett ingrepp i huvudet.

Nästa dag, torsdag ringde en underläkare och frågade om mediciner – hon verkade en smula virrig och tillskrev mig förtjänsten av den fina medicinlista han hade med sig – att jag sammansatt denna som hade apotekets logg. Hon nämnde även att sambon/husse var ganska snurrig och att läkarna var bekymrade över detta.

Senare talade jag en handfull gånger med sambon och snurrig är ett milt uttryck – snarare helt förvirrad.

Dottern besökte honom och var illa berörd – men han var glad och positiv och betydligt rörligare än tidigare, var hennes pappa.

Idag har jag haft cirkus med sjukhuset – han skulle flytta men man visste inte vart och när och man kunde inte upplysa mig trots att jag verkligen bad om information då det är lång resväg och jag ville veta om han fanns kvar när jag kom fram. Sedan sa jag än en gång att jag ville tala med läkare – vi är väldigt bekymrade över att han är så förvirrad, är det normalt efter denna typ av ingrepp samt att jag ville tala med läkare på Sahlgrenska där man gjort ingreppet.

Så ringer underläkare från torsdag upp mig och ljuger mig rakt upp i ansiktet, påstår att han var virrig redan när hon skrev in honom i tisdags samt la på honom en massa sjukdomar som han inte har – helt klart har hon blandat ihop honom med någon annan patient.

Jag protesterade och blev både arg men mest ledsen men så säger hon att det finns ingen möjlighet för honom att komma till Uddevalla sjukhus – där finns det inte avdelningar för honom, han får åka till Näl men dit kan han ju inte åka – där har han blivit så illa behandlad tidigare och jag har bråkat med personalen så att det stod gnistor men mest dumt är det eftersom det är så långt för mig att åka och ska jag ha en möjlighet att stötta honom att få tillbaka minnet måste han få besök ofta – vet jag av erfarenhet och är ju ganska ellimintärt så att även läkare bör kunna förstå det.

När vi talat klart ringde jag till Uddevalla och frågade – visst fanns de avdelningarna kvar, som är lämpliga för honom.

Då ringde jag till sjukhuset och var jätte arg och givetvis var vi, dottern och jag, välkomna även om det var efter besökstid.

Doktorn ringde mig och informerade om att han får stanna kvar och genomgå fler undersökningar.

Xera är väldigt ledsen och storasyster Chiva mår väldigt illa av allt och själv är jag väldigt ledsen – varför ska människor behandlas så illa???? Bara för att de har en neurologis skada – hur många har ingen anhörig som tar strid.

Xeras matte