Xeras blogg verkar numera helt upptas med mina tankar kring sambons insjuknande men det är lite sjukt, hela historien.

 

Han kallades till behandling – embclisering – vet inte vad det betyder.

  När han ringde och frågade fick han veta att det var ett enkelt ingrepp och han skulle bli så mycket bättre efter och att han skulle få åka hem dagen efter. 

Nu blev det inte så – han tappade helt minnet och värst av allt är att han är så medveten om det – att han inte vet något.

 

Han fick alltså en subaracblödning förra året – återhämtade sig så gott som 97 % på några månader men så skulle de nödvändigtvis skicka hem honom i förtid – strejken som sjuksköterskorna hade.

Man skulle göra en bostadsanpassning då vi bor i ett 1½ plans hus med badrum enbart på övervåningen och dit leder en hemsk trappa men det hann man inte med så jag fick organisera och göra om vardagsrummet även till sovrum åt honom – höll på att slå ihjäl mig på kuppen men fick ner sängen och sedan tycke läkaren att trappan behöver han inte gå i – vi skickar med honom en toastol hem – den kan hans sambon tömma och behöver han duscha kan han åka till sjukgymnastiken i lilla samhället men att ordna färdtjänst/sjukresa – det hinner vi inte, sambon får köra honom. Man gjorde alltså ingen bostadsanpassning – hann man inte. Han ville hem och fick komma hem och vara här i mindre än ett dygn.

 

Nu finns det så mycket idiotiska läkare och så många dumma beslut men i slutändan fick sambon en ny blödning bara för att man inte brytt sig om att kolla om lagningen höll och vi fick börja om från början.

 

Så många hemska och förnedrade vård planerings möten vi varit på – ALDRIG MER, vårdplanering är bara ett spel för galleriet och patienten har inget att säga, blir bara förnedrad.

 

På något sätt lyckades han bli någorlunda bra och kom hem – fast då genomdrev jag att man gjorde vissa bostadsanpassningar.

 

Och så åker han in för att fixa något litet och så blir han mer eller mindre lite grönsakslik och så är han så medveten om det, att han är grönsak, fast det är kanske ett friskhetstecken.

 

Sak samma idag skulle dottern besöka honom – han var försvunnen!!!! Hittades efter en evighet, väldigt långt från avdelningen. Som jag förstod saken hade han tråkigt och tog sig en utflykt, fast han är ju så förvirrad. Vad gör sjukhuset? De skriver på hans hand – vilken avdelning han tillhör.

 

Xera mår inte speciellt bra av allt detta men nu måste matte strukturera upp tillvaron och kanske göra en anmälan – undras hur man gör då?

 

Vem har sagt att livet ska vara enkelt att leva?