Nu är det bara så hemskt som det kan vara och det är tredje gången nu på ett drygt år, som vår sambo/pappa/husse blir som ett barn, som tappar ganska många år och blir någon man måste vakta för sig själv.

Hans minne är två minuter, knappt, kort, han befinner sig för tillfället någon stans på 80 talet och tror på allvar att jag är 35 – skulle vara något.

Det går inte att förmedla maktlösheten, att 20 gånger under ett telefonsamtal få frågan ”var bor vi?” ”Var är jag?” ”Vilket år är det?” och att varje gång svara som om det är första gången man får frågan.

Nu har vi tjatat så mycket med honom om hundarnas namn att han vet men det är tveksamt om han vet vilka de är.

När dottern frågade honom om telefonnumret hem var det numret vi hade 73 – 89, själv hade jag glömt bort det.

Värst av allt är att han blivit väldigt mycket rörligare, men har som sagt helt tappat minnet och omdömet – så nu lever jag i en mardröm som jag undrar om jag klarar mig ur.

Han behöver kontakt och jag orkar inte åka 15 mil varje dag så jag bad personalen koppla in telefon till honom – han ringde/fick hjälp med att slå numret, väldigt många gånger och jag blev nästan hysterisk. När vi lagt på luren glömmer han att vi någon gång talats vid och bad dem ringa upp igen.

Man kan leva konstant i en mardröm – jag gör det.