För tillfället är allt så kaotiskt att jag inte vet var fram och bak är men förhoppningsvis blir det bättre, om det inte blir sämre men då kanske man vänjer sig.

 

Har varit i ”ladan” med bilen, Opeln, idag och kunde konstatera att det är bensin tanken som läcker samt att avgasröret bör bytas.

 

Hur ska jag göra – lägga ner pengar på att reparera bilen och behålla den eller sälja den som den är och behålla den gröna bilen, eller ska jag sälja den gröna bilen? Inte behöver jag två bilar – de kostar ju i skatt och försäkring om inte och ingen av dem är den bilen jag själv skulle ha valt – jag vill ha en Volvo.

 

Har haft lite problem idag då bilen som skulle till verkstad inte startade igår, ställde den på laddning men det är första gången jag gör så, så jag var väldigt tveksam om jag gjorde rätt. Har stor vana vid att starta bilar med startkablar men den gröna bilen har sitt batteri på annat ställe och man ska göra på något konstigt sätt som jag inte har grepp om – stor ångest. Om det inte fungerade, om bilen inte tog ladding – vad skulle jag göra då?

 

Tog några extra hundpromenader i går och funderade – då funderar man bra – när man går med hunden.

 

Xera och jag har börjat ta kvällspromenaden på ett ställe där rådjuren finns på em. – väldigt bra träning för henne och när rådjuren hoppat iväg passade jag på att träna ”Vila nu!” Satte mig på en stubbe och praktiserar att nästan blunda men titta lite i smyg på henne, om hon går i vila, somnade nästan när jag satt på min stubbe.

 

Hade alltså flera tänkbara lösningar men slapp ta till någon då bilen laddat upp sig och sedan startade när jag skulle iväg – vilket flyt!!!

 

Och så bra resultat Xeras träning gett – helt förundrad men hon fick inte hälsa, även om de säkert gärna gjort det – att ”ladan killarna” hälsat på Xera, men hon fick inte men hon följde med in när bilen åkte upp i taket och var med och la sig ner och vilade utan att ha fått kommandot.

 

Sedan åkte vi till sjukhuset för att besöka husse och nu vet Xera vad som gäller, att hon får hälsa på husse efter en stund men att man måste vara försiktig med honom. Hon tjuter och är överlycklig och sedan kommer det givetvis fler människor som vill hälsa och säger man till sitter hon så fint och är så underbart snäll.

 

Vi tar en dag i taget och hoppas att gräsmattan snart ska bli just det och inte leråker som den är för tillfället.

 

Nu ska jag återgå till min bok och kanske sova några timmar, men vaknar nog som vanligt vid 04.15 – men då är det så kallt i huset att jag inte vågar gå upp – längtar efter sommar och värme.

 

I morgon ska vi inte till sjukhuset, är egentligen ganska meningslöst att åka dit då sambon inte har någon uppfattning om besöken och det är långt att åka och väldigt slitsamt

Idag fyller Xera ett år och vi har firat med en god tårta och besök hos husse.

 

Dessutom har vi gjort upptäckarpromenader – tittat på döda rådjur i diket, med uppsliten mage och så hittade Xera ett ben av katt eller hare – då skrek jag högt och med stor tvekan släppte hon detta.

http://community.webshots.com/album/570525778aoCjeW

Xeras matte

I går var det vår

Vi var på promenad med Edit, Dundra och deras mattar nere vid havet och stannade och solade oss

 

I dag är det vinter och snöstorm men förhoppningsvis en av de senare detta år – hoppas kan man ju alltid.

 

Har varit på Näl och besökt sambon – han har fått en väldigt engagerat arbetsterapeut som hjälper honom att strukturera upp livet och minnena.

Sedan har de skickat remiss till Uddevalla och tydligen får han snart flytta dit, det skulle underlätta väldigt mycket om han kunde få flytta till en bekant miljö och så är det betydligt mycket närmare för mig att åka när han ska besökas.

 

Minnet är fortfarande skralt men han gör framsteg varje dag men med varje ifrågasätter han mer och mer varför han är på sjukhus – dåligt minne botas inte på sjukhus.

När vi promenerade med hundkompisarna igår kom jag på att glömt träna Xera på att gå i kort koppel – idag tog vi tag i detta och det behövdes inte speciellt många vändningar innan hon kom ihåg, nu talar vi alltså om störningsfri miljö.

 

Förhoppningsvis ska vi ha hundträff i morgon igen – då ska vi träna med störning.

Och på lördag är lilla  hjärtat ett år - det ska vi fira

Det blev vi bjudna av idag av Dundras mattar, jag och Edits matte alltså.

Solen sken och det var så fint.

Senare i veckan ska vi på ny promenad med vännerna.

Xera och matte

kan inte påstå att här är långtråkigt.

På första promenaden i dag kom vi, Xera och jag, i samspråk med en man som väldigt tydligt visade att han ville prata.

Han började fråga mig om mina vargerfarenheter och så fortsatte det och han ville så gärna veta varifrån Xera kom – han hade aldrig hört talas om uppfödaren men jag nämnde namnet på en ”pappa” men blandade ihop pappa och farfar och fick höra att jag blivit lurad.

  

Sak samma han har erfarenhet av hundar som hjälper sin ägare (blindhundar) och min tanke är ju att Xera ska hjälpa sin husse och idag fick jag veta att man kan göra anlagstest men glömde fråga var man gör det – får luska lite.

 

I dag blev jag påmind om varför det är svårt att jobba i trädgården med Xera närvarande ; )) Jag fyllde skottskärran och hon tömde den – gullungen.

 

Den blå bilen skulle till verkstaden men det blev inställt då ”killen på macken” – Johan, var hemma med sjukt barn. Gissa om jag tycker det är gulligt att den oljebestänkte killen stannar hemma med sina sjuka barn – så perfekt.

 

Så har vi stövlarna – då blev jag upprörd till max.

 

Har inte använt stövlar på ett bra tag men testade ett par i går och de läckte så gissa om jag blev glad när de jag tog på mig idag höll tätt – men så skulle jag gå in och ta av mig stövlarna – då kom jag på! De satt fast, trots att jag skrek och tjöt, så som Xera brukar göra i bland.

 

Testade en massa olika sätt men inte ens sekatören fungerade så jag fick gå in genom hela huset och ut i garaget och med hjälp av något redskap – vilket minns jag inte, ha sönder stöveln.

 

Nu har jag skrivit till inköpslistan med ett par stövlar, det lät tokigt - jag menar att jag måste köpa nya stövlar.

 

Vår husse fortsätter förgylla vår tillvaro men sjukvården och jag är liksom på kollisionskurs, speciellt vissa sjukhus och avdelningar.

 

Som idag när jag talade med avdelningen och bad dem hålla mig informerad samtidigt som jag krävde information om operation och opererande läkare – det fanns inga uppgifter men långt om länge fick jag ett namn men det var ju ingen neurolog som opererat, det var ju en emboliserings läkare som gjort ingreppet och därför fanns ju ingen ansvarig – har ställt mig rakt upp och ner och skrikit men det hjälper inte.

 

Sambon skulle flyttas till Uddevalla, detta har varit på tal i många dagar. Bad dem ringa mig när de fått svar om när och vart och dum som jag är trodde jag på en två vägs kontakt.

 

När jag fick veta att hans sjukhustelefon saknade användare blev jag lite fundersam så jag ringde avdelningen och där blev de konfunderade – han fanns ju där ända till dess att de uppsökte sängen som var tom – då kom de på att han åkt iväg till annat sjukhus och det var inte Uddevalla utan just den enda avdelningen som jag kom i konflikt med och med vilken jag bråkade väldigt mycket med i förra vändan men det låssades jag inte om när jag var där idag. Undrar hur mycket mer vi ska orka med, för tillfället känns det som om gränsen är nådd men vi får väl se

     

Xeras blogg verkar numera helt upptas med mina tankar kring sambons insjuknande men det är lite sjukt, hela historien.

 

Han kallades till behandling – embclisering – vet inte vad det betyder.

  När han ringde och frågade fick han veta att det var ett enkelt ingrepp och han skulle bli så mycket bättre efter och att han skulle få åka hem dagen efter. 

Nu blev det inte så – han tappade helt minnet och värst av allt är att han är så medveten om det – att han inte vet något.

 

Han fick alltså en subaracblödning förra året – återhämtade sig så gott som 97 % på några månader men så skulle de nödvändigtvis skicka hem honom i förtid – strejken som sjuksköterskorna hade.

Man skulle göra en bostadsanpassning då vi bor i ett 1½ plans hus med badrum enbart på övervåningen och dit leder en hemsk trappa men det hann man inte med så jag fick organisera och göra om vardagsrummet även till sovrum åt honom – höll på att slå ihjäl mig på kuppen men fick ner sängen och sedan tycke läkaren att trappan behöver han inte gå i – vi skickar med honom en toastol hem – den kan hans sambon tömma och behöver han duscha kan han åka till sjukgymnastiken i lilla samhället men att ordna färdtjänst/sjukresa – det hinner vi inte, sambon får köra honom. Man gjorde alltså ingen bostadsanpassning – hann man inte. Han ville hem och fick komma hem och vara här i mindre än ett dygn.

 

Nu finns det så mycket idiotiska läkare och så många dumma beslut men i slutändan fick sambon en ny blödning bara för att man inte brytt sig om att kolla om lagningen höll och vi fick börja om från början.

 

Så många hemska och förnedrade vård planerings möten vi varit på – ALDRIG MER, vårdplanering är bara ett spel för galleriet och patienten har inget att säga, blir bara förnedrad.

 

På något sätt lyckades han bli någorlunda bra och kom hem – fast då genomdrev jag att man gjorde vissa bostadsanpassningar.

 

Och så åker han in för att fixa något litet och så blir han mer eller mindre lite grönsakslik och så är han så medveten om det, att han är grönsak, fast det är kanske ett friskhetstecken.

 

Sak samma idag skulle dottern besöka honom – han var försvunnen!!!! Hittades efter en evighet, väldigt långt från avdelningen. Som jag förstod saken hade han tråkigt och tog sig en utflykt, fast han är ju så förvirrad. Vad gör sjukhuset? De skriver på hans hand – vilken avdelning han tillhör.

 

Xera mår inte speciellt bra av allt detta men nu måste matte strukturera upp tillvaron och kanske göra en anmälan – undras hur man gör då?

 

Vem har sagt att livet ska vara enkelt att leva?

Nu är det bara så hemskt som det kan vara och det är tredje gången nu på ett drygt år, som vår sambo/pappa/husse blir som ett barn, som tappar ganska många år och blir någon man måste vakta för sig själv.

 

Hans minne är två minuter, knappt, kort, han befinner sig för tillfället någon stans på 80 talet och tror på allvar att jag är 35 – skulle vara något.

 

Det går inte att förmedla maktlösheten, att 20 gånger under ett telefonsamtal få frågan ”var bor vi?” ”Var är jag?” ”Vilket år är det?” och att varje gång svara som om det är första gången man får frågan.

 

Nu har vi tjatat så mycket med honom om hundarnas namn att han vet men det är tveksamt om han vet vilka de är.

När dottern frågade honom om telefonnumret hem var det numret vi hade 73 – 89, själv hade jag glömt bort det.

 

Värst av allt är att han blivit väldigt mycket rörligare, men har som sagt helt tappat minnet och omdömet – så nu lever jag i en mardröm som jag undrar om jag klarar mig ur.

Han behöver kontakt och jag orkar inte åka 15 mil varje dag så jag bad personalen koppla in telefon till honom – han ringde/fick hjälp med att slå numret, väldigt många gånger och jag blev nästan hysterisk. När vi lagt på luren glömmer han att vi någon gång talats vid och bad dem ringa upp igen.

 

Man kan leva konstant i en mardröm – jag gör det.

 

Får bara nog när jag kommer i närkontakt med sjukvården.

 

I tisdags morse åkte husse härifrån, ganska skraltig och oroad över ingreppet de skulle göra men helt klar i huvudet, samma upplevde dottern när hon besökte honom samma kväll på Sahlgrenska, fast som hon sa – när inte du var närvarande och daltade med honom verkade han friskare.

 

På onsdag gjorde man ingreppet och enligt rapporten jag fick denna dag var han trött men rörde både på armar och benen. Han fick inget besök denna dag då vi har vana av hur han är nyligen efter ett ingrepp i huvudet.

 

Nästa dag, torsdag ringde en underläkare och frågade om mediciner – hon verkade en smula virrig och tillskrev mig förtjänsten av den fina medicinlista han hade med sig – att jag sammansatt denna som hade apotekets logg. Hon nämnde även att sambon/husse var ganska snurrig och att läkarna var bekymrade över detta.

 

Senare talade jag en handfull gånger med sambon och snurrig är ett milt uttryck – snarare helt förvirrad.

Dottern besökte honom och var illa berörd – men han var glad och positiv och betydligt rörligare än tidigare, var hennes pappa.

 

Idag har jag haft cirkus med sjukhuset – han skulle flytta men man visste inte vart och när och man kunde inte upplysa mig trots att jag verkligen bad om information då det är lång resväg och jag ville veta om han fanns kvar när jag kom fram. Sedan sa jag än en gång att jag ville tala med läkare – vi är väldigt bekymrade över att han är så förvirrad, är det normalt efter denna typ av ingrepp samt att jag ville tala med läkare på Sahlgrenska där man gjort ingreppet.

 

Så ringer underläkare från torsdag upp mig och ljuger mig rakt upp i ansiktet, påstår att han var virrig redan när hon skrev in honom i tisdags samt la på honom en massa sjukdomar som han inte har – helt klart har hon blandat ihop honom med någon annan patient.

 

Jag protesterade och blev både arg men mest ledsen men så säger hon att det finns ingen möjlighet för honom att komma till Uddevalla sjukhus – där finns det inte avdelningar för honom, han får åka till Näl men dit kan han ju inte åka – där har han blivit så illa behandlad tidigare och jag har bråkat med personalen så att det stod gnistor men mest dumt är det eftersom det är så långt för mig att åka och ska jag ha en möjlighet att stötta honom att få tillbaka minnet måste han få besök ofta – vet jag av erfarenhet och är ju ganska ellimintärt så att även läkare bör kunna förstå det.

 

När vi talat klart ringde jag till Uddevalla och frågade – visst fanns de avdelningarna kvar, som är lämpliga för honom.

 

Då ringde jag till sjukhuset och var jätte arg och givetvis var vi, dottern och jag, välkomna även om det var efter besökstid.

 

Doktorn ringde mig och informerade om att han får stanna kvar och genomgå fler undersökningar.

 

Xera är väldigt ledsen och storasyster Chiva mår väldigt illa av allt och själv är jag väldigt ledsen – varför ska människor behandlas så illa???? Bara för att de har en neurologis skada – hur många har ingen anhörig som tar strid.

Xeras matte