Förra måndagen var vi på vård planeringsmöte för husse, då sa man att det inte var någon idé att flytta honom till en rehab avdelning eftersom han inte skulle göra tillräckliga framsteg på de fyra veckor han kunde få vara där.

Förra tisdagen flyttades han helt plötsligt till en rehab avdelning och i morse ringde en kurator och sa att nu var han färdig vårdad, det tog bara tre dagar; onsdag, torsdag och så tisdag – under påskhelgen var han hemma på permission - snabba ryck alltså.

Xera är otrolig på att läsa mina innersta tankar – hon vet saker innan jag själv tänkt klart tanken och nu vet hon att jag ska åka ensam på hundkursen – hon sitter ute på trappan och hoppas på att kunna övertala mig till att hon ska få följa med. Eftersom jag har så svårt för att gå blir det dumt att ta med henne, jag får lära mig av de andras misstag.

Vi tog en kort liten promenad idag, hon tyckte det var väldigt konstigt – jag går ju så sakta men vi tog oss runt en liten kort promenad och så småningom får jag nog upp farten

Ännu skönare är att jag bytt ut mitt gips idag till ett något smidigare. Det nya är vackert lila och så fick jag en ny sko. När jag kom till sjukhuset fick jag ovett – spruckit gips och förskräckligt smutsiga tår. Urskuldade mig med att det inte gick att böja sig ner och tvätta tårna – en väldigt dålig ursäkt.

Därtill var skon jag hade på gipset ganska smutsig på sulan, tror jag trampat i hundskit när jag var ute på tomten i morse – det luktade så i alla fall – skäms.

När jag kom dit såg jag på anslagstavlan att ortopeden som opererade min hälsena för 5½ år sedan var i tjänst – han kände igen mig! Och redogjorde i detalj för hur han opererat, helt klart var det så som han sa då – inte så vanligt att man gick så länge med avsliten hälsena så som jag gjorde. Då sa han att han hört talas om en äldre man på ett boende som gjort det, gått så länge.

I glädje över att det inte gjorde ont har jag legat på knä, suttit på huk och rensat i rabatterna, burit växter ut och in så nu har jag ONT – får skylla mig själv och lära av läxan så att jag tar det lugnare hädanefter.

I morgon ska jag testa att gå en promenad med Xera – ”gipsdamen” menade att med denna nya sko skulle jag nog kunna gå på promenad med hunden.

Edits matte var iväg och köpte en typ halti (tycker egentligen inte om sådant men nu är det ett akutläge så jag måste testa även sådant jag normalt sett inte skulle) åt henne så jag vågar testa en kort promenad, för drar hon det minsta ramlar jag på en gång, har ju bara benet med den dåliga hälsenan att lita till.

I em. var Dundra och hennes mattar här – gissa om de två damerna hade roligt, de älskar varandra och delar allt – pinnar/rötter/stenar och sådant. Xera har matvägrat ett tag – hon har att ta av, men efter 1½ timme med Dundra åt Xera sin mat och tyckte att det var för lite så förhoppningsvis äter hon i morgon igen.

Än en gång tackar jag den lyckliga stjärnan som sammanförde mig med Dundras och hennes trevliga mattar.

Xera sover och är trött och lycklig - då blir hennes matte nöjd 

Husse är hemma på första övernattningen, här är/har det varit barn och andra också.

Hundarna får promenader och jag har också fått hjälp med viktiga saker men bäst av allt – sonen sitter och spelar schack med sin far – det måste vara bra hjärngympa.

På tisdag morgon ska de titta på gipset – det har sprucket så något måste de göra åt det – hoppas på ett mindre och behändigare så att rörligheten blir bättre.

Nästa vecka ska jag börja skrapa på övre altanen – mycket jobb men nödvändigt så att det överlever några år till.

Xera vill inte gå ut – nu har omgivningen börjat smälla,borde vara förbjudet nu när det är så torrt

Vi hänger fortfarande med, är mest oroad över hur Xera ska klara av denna långa tid med vårt stilla liv.

Men nog har vi tur som har så goda vänner som Edits och Dundras mattar som hjälper oss och som bara är ett samtal bort.

Nu är det påskhelg och hit kommer en massa folk som kan gå hundpromenader – en liten andhämtning för mig

Det hjälper om man är en surkärring – husse fick en plats på rehab – helt sjukt att man måste blir besvärlig för att de ska lyssna och tänka på annat än omorganisering.

Sedan kom Edits matte hit och rastade Xera. I morgon tar Dundras mattar över – hoppas de kommer båda två.

Tror att jag ska ringa till någon på sjukhuset och fråga om tårna ska bli blåa. Sedan har jag bestämt mig för att ta det lite lugnare – tycker inte om att ha ont och det får jag på kvällen om jag håller igång för mycket men det är ju hemskt, att inte orka mer

Bråkade ju med någon läkare i fredags om att sambon inte skulle få komma hem, att jag krävde att han skulle få rehabilitering först – vi tyckte inte samma så då blev jag arg och sa att gör som Ni vill, Ni lyssnar ju ändå inte på anhörigas åsikt.

Vet att jag talade men flera olika personer men samtidigt hoppade jag kring på kryckor och fick inte nudda marken med foten, gipset hade ju inte torkat, men jag minns tydligt att läkaren ringde tillbaka och sa att då inställer vi måndagens möte men de lät inte bli att faxa papperna till kommunen, så som hon sa!

Mannen från kommunen – biståndshandläggaren, han ringde i fm. egentligen väldigt tidigt i morse. Ursäkta om jag blir lite skadeglad men sjukhuset hade retat upp honom så han engagerade sig – det tackar vi för.

På egen hand hade de bestämt sig för att skicka hem sambon på skärtorsdag, för gott.

Allt är bara så mycket för mycket att jag inte orkar med det och när vi satt i det där väldigt begränsat vård planerings mötet idag nickade jag till att de skulle skicka hem Nils men hann inte säga ”Gör det men var medvetna om att då flyttar jag!” men så kom dottern med en klok kommentar och avbröt mig.

Som sagt – allt är bara för mycket och jag har inte lust med deras dumheter och inte tänker jag bli en gratis resurs – fast självfallet vill jag att sambon ska återhämta sig men eftersom det är sjukvården som gjort fel – det är de som ställt till det så därför tycker jag de ska ta sitt ansvar.

En ynnerst – i morgon ska vi få möjlighet att träffa en läkare, han som skulle ha varit med på mötet idag, fast vi har ingen möjlighet att åka dit så det får bli per telefon – treparts hur det nu fungerar

Som sagt det är lite för mycket just nu fast ingen bryr sig men jag är en surkärring så på något sätt löser sig, får vi hoppas

Nu har dottern varit här och hjälpt till och hundarna bara avgudar henne, var och en på sitt eget sätt.

Dottern har slitit denna helg med allt hon skulle göra för mig.

När allt var klart satte hon sig vid köksbordet och så nös hon – Xera kom springande, hoppade upp och tröstade henne – Xera tror att en nysning betyder att man är väldigt ledsen och behöver tröst.

Sedan försvann hunden och dottern tyckte det var så trevligt med hundkram att hon på konstgjord försökte framkalla en nysning – ingen reaktion från Xera.

Nu börjar jag landa i mitt gips – vart så chockad, att detta skulle hända nu – var liksom bara för mycket och redan från första början blev allt fel.

Samma kväll – 1:a april, också ett april skämt! Glömde jag ställa för grinden in till matrummet och i köket stod en liten spann med 3½ liter valpfoder. Xeras fodertunna var fylld av det nya fodret och det i lilla spannen skulle jag ha att blanda i den första tiden, så dum var jag att jag inbillade mig det.

Spannen stod kvar på bänken, bara lite längre ut men nästan tom, kvar var bara 1½ dl och Chiva var ganska mätt. Frukost fick hon inte – gissa om jag var arg på henne!

Var ju på VC, röntgen och än en gång VC och fick veta att foten var inte ok, sedan tog jag mig hem och släppte ut hundar och gav dem mat men inte ville monsterhunden ha något – hon var ju fortfarande full i magen.

Grät faktiskt, fast utan tårar när jag fick veta att jag skulle bli gipsad – hur skulle jag fixa livet då????

Ensam i ett två plans hus, där sovrum och toalett finns där uppe och med två hundar och en panna i källaren, en panna som ska eldas med ved och 6 km till affären.

När man får sitt gips får man inte stödja på det de första 24 timmarna – gissa om jag ramlade många gånger och så rädd taxi snubben var, tydligen är det deras jobb att se till att man kommer hel, inte mer trasig i alla fall, hem igen.

Öppnade dörren och kände en stank som var obeskrivlig – Chiva hade haft dålig mage och hela övervåningen var full av ”små” högar.

Hade ingen möjlighet att ta mig upp på övervåningen på två ben så jag satte mig på baken och hasade mig upp och väl uppe kunde jag inte ta mig upp så jag kravlade mig omkring. Först hämtade jag papper och ett kärl och sedan tog jag hand om högarna och samtidigt svor jag något hemskt.

Minns inte hur men jag hasade mig upp för trappan än en gång och på något sätt tog jag mig upp i sängen så där sov jag på natten men nästa morgon var det samma sak, fast då var det undervåningen som var drabbad av Chivas dåliga mage.

Den 2:e april klockan 15.00 bestämde jag mig för att nu måste gipset hålla, även om det inte gör det så då tog jag mig ner i pannan och började elda.

Dottern kom strax efter och med hennes hjälp landade jag och fick tillbaka livsgnistan.

Som jag har bråkat med sjukhuset idag, man kan nog säga att jag satte foten i golvet – den gipsade så det small till ; ))

Nu har vi dottern här – hundarna har fått promenader och mig körde hon till sjukhuset så nu har de datafotat foten.

Goda räkor har vi också ätit - döttrar är bra att ha