Hunden har lärt sig att matte haltar fram och gör därför precis som hon har lust ; )) Springer jag tillräckligt fort så hinner inte matte ifatt mig, hälsar Xera.

Men hon är ju charmig också så i slutändan blir vi nog ense, fast ofta, väldigt ofta skulle jag ge ganska mycket för att bli av med henne, en kort stund. Speciellt nu när det är kväll/natt blir vi vänner - mörkret för oss samman.

Hoppas Er helg blir bra!

Häromdagen lekte Xera med kopplet och lyckades få karbinhaken att fastna i tassen – gissa om hon skrek men det tog inte många sekunder innan jag fick henne stilla och fick bort haken men då mindes jag den gången Charlie lyckades med samma sak, när vi var på Skaftö hos morföräldrarna och morfar knipsade av haken med en enorm avbitartång. Det var helt förträngt men poppade upp just när Xera fick haken i tassen – som minnet kan leka med oss.

Det var bestämt att husse skulle komma hem idag efter lunch men brevet jag skrev och lämnade på sjukhuset, det som en sköterska ringde och bråkade så med mig om, det brevet gjorde tydligen att man tänkte till för i går när jag stod i kassan på konsum så ringde de från sjukhuset och frågade mig hur lång sambon är!!! Samt om han har något metallsplitter i kroppen! Man planerade nämligen att undersöka honom.

De berättade att man kopplat in en neurolog – det trodde jag att det varit inkopplat hela tiden men tydligen inte– har de inte undersökt huvudet på honom??? Det är ju snart två månader som han legat på sjukhus för detta.

Gick upp tidigt i morse – det var Xera som ville ut och sedan dammsög jag och torkade golven (husse skulle komma hem och hemsjukvården skulle komma även den) och förberedde måltiden och så tog jag promenader – de är inte långa men tar väldigt lång tid, gips är inte trevligt att gå med men måste man så går det. När vi kommit en bit på väg ringer sambon och börjar tjata om att han inte har någon tobak och pengarna är slut. Menar att han ska ju snart komma hem och här finns tobak och pengar men då säger han att sköterskan skakar på huvudet – han ska inte åka hem.

Sköterska nummer ett – den ilskna, tar luren och försöker förklara men det kan hon inte då hon inte förstår sig på sambons operationer men säger att de bestämt att han inte ska åka hem förrän efter … och att man informerat hemsjukvården om detta men så kom hon på att även jag kanske skulle vilja veta!

Sedan kommer sköterska nummer två som pratar om praktiska saker, som att tobaken är slut och även pengarna och hur gör vi nu?

Hur gör vi?

De vill hjälpa så det bestäms att jag ska skicka pengar i ett brev och de ska lägga ut. Snöar verkligen in på detta – hur ska jag få fram pengarna till dem och hur har sambons alla pengar tagit slut – vill jag inte ens tänka på.

Får tag på dottern som lovar skicka pengar – så att jag ska slippa ta bilen och åka till brevlådan, 5 km med mitt gipsade ben.

Men så får jag senare på dagen veta att sambon blivit sjuk – fått hög feber och oroar sig över att han inte har några pengar och ingen tobak. Nu har personalen tagit hand om cigaretterna och det var ju snällt men han blir orolig när han inte har några i fickan, vare sig pengar eller tobak.

Tog några extra värktabletter, vilade foten på sängen och sedan åkte jag till sjukhuset. Har kommit på att tar jag av mig skon får jag större känsel och kan trycka ner kopplingen. Det är nog inte så bra och ärligt talat gör det djävulskt ont men så gjorde jag och personalen fick tillbaka sina utlagda pengar och sambon fick nya pengar i väskan och Xera fick träffa sin husse men det är inte så bra – hon blir så glad men blir än en gång påmind om att han är borta.

Nu är det inte ens säkert att Xeras husse kommer hem på permission över helgen och han som egentligen skulle ha varit utskriven, fast han egentligen inte är redo för det, men han behöver komma hem så att han inte helt förtvinar.

Nu är det inplanerat en massa olika undersökningar, sådana som vi i familjen trodde redan var gjorda och som sagt dottern och jag vet mer om neurologi än läkare och sköterskor på den avdelning han är på – detta är nog det värsta, att vi får berätta för dem, vi som bara goglat och läst på nätet.

Upptäckte att den blå bilen har sista besiktnings dag den sista maj och inte april som jag fått för mig - borde jag ju kommet ihåg – Xera var ju med förra gången! Det säger ju allt, att man vet när, hämtade ju inte henne förrän den 9:e maj.

Är även glad över Xera, hade tänkt rensa i jordgubbslandet i kväll men så kom hunden med sin trasa och självfallet var det roligare och nyttigare för oss båda.

Xera är inte mycket för föremål och kamp men väldigt mycket för tillsammans och att bjuda på kontakt – hon inbjuder in till lek väldig mycket, Xera.

Det har varit så mycket ”bråk” om att hon var så fet men sedan visade det ju sig att sådant fixar hon själv – hon slutade ju äta och reglerade saken själv, mitt lilla hjärta.

Vi var på Backamo idag och köpte en nosgrimma – tycker absolut inte om dessa men går man med gips upp till knäet och vill rasta hunden måste man ge avkall på principer, så kände jag det.

I morgon kommer husse hem – Xera kommer att bli jätteglad men jag undrar hur detta ska gå? Hemtjänsten som kommer många gånger per dag och så hundar som ska hälsa/vakta och hoppa – orkar inte bry mig, gör kanske som jag blev tipsad – skaffar ett hundboende på Backamo.

Nu är jag trött så jag orkar inte berätta om kopplet och karbinhaken och Charli och morfar och den karbinhaken, men det finns ju fler dagar – ha det så bra!

Nu börjar vi få lite struktur på vår tillvaro och att jag har gipsad fot glöms oftast bort, det är bara när vatten är inblandat som jag kommer på att foten och gipset måste plastas in.

Förra året var det så mycket som kom i skymundan – sjuk husse och Xera valp och i år har vi sjuk husse fortfarande men en Xera som är ung hund och om möjligt ännu stökigare.

Xera vet att vattenslangar får hon bära och bita i men el sladdar är förbjudna, hon hade glömt det men idag påminde jag henne. När hon inte fick bita i dem la hon sig på den : ))) Minst lika jobbigt men det är bara upprepning som hjälper, för hund och sjuka hussar så jag tränar på att inte tappa tålamodet.

Sedan hade vi turen att Dundra och hennes mattar kom hit – Xera behöver mycket aktiviteter, mer än en halt matte kan ge i alla fall så alla besök uppskattas.

Sedan är dagens stora grej att en av tanterna – Gunvor finns i Ica kuriren, mor tipsade mig och ska även komma hit med tidningen. Måste sova snart så att jag kommer upp och får rastat hundar och tvättat altanen, som är morgondagens inplanerade aktivitet, allt övrigt som hinns med är en bonus och får vi inte för långa besök hinner jag säkert rensa lite mer i jordgubbslandet och även fylla upp med hackade löv eller gräs från förra året – vi har alltså kommit igång med alla odlingar och våren gör oss alla gott, livet startar liksom om och man får en nytändning och på torsdag flyttar Xeras husse hem igen, att han tappat minnet får vi försöka överse med

Allt är så sjukt och fel att det inte är sant med husses operation och hur den gick fel – det är ju hemskt men ännu värre att sjukvården bara skyller ifrån sig – man kan undra hur mycket fel de gör och hur mycket som aldrig kommer fram bara för att patienterna är ensamma eller inte har anhöriga som orkar bråka.

Man blir så illa bemött om man ifrågasätter – fråga mig!

Den 4:e mars gjorde de ett planerat ingrepp på sambon, innan var han en smula skraltig fysiskt sätt men psykiskt var han helt ok. Lite hade han ju tappat men eftersom han hade så mycket från början var han fortfarande betydligt smartare än vad jag är, själv tillhör jag inte eliten men är inte helt dum.

Under tiden han var på Sahlgrenska talade jag två gånger med en underläkare, första gången ringde hon mig, morgonen efter ingreppet och nästa gången var det jag som ville tala med en läkare – vi i familjen blev helt förskräckta när vi insåg vad som hänt med sambon/pappa/husse.

Inställningen från sjukhuset var total förmåga att erkänna att något gått fel. Kan fortfarande höra henne säga; ”Han var förvirrad redan när han skrevs in (en lögn så grov att jag senare bråkade väldigt mycket), det var jag som skrev in honom, och i botten är han ju en väldigt sjuk person som bl.a är diabetiker.

Han är inte diabetiker svarade jag, han fick en släng av det strax efter sin subarack blödning – inte alls ovanligt att folk får det, av chocken. Har fått detta förklarat för mig och på sambon stämde det – sockersjukan försvann. Då säger den stackars tjejen, men han får kanske åldersdiabetes med åren. Minns inte hur samtalet avslutades men minns att jag ringde upp avdelningen och talade om för dem att jag inte tolererade att de använde sig av sådana lögnaktiga läkare och så mycket mer som inte är lämpat för att fästa på papper på en blogg, har en känsla av att man inte får svära här; ))

Dagen efter flyttades sambon till Näl – detta hatade sjukhus, kom ihop mig med personalen där då när han vårdades där en vecka förra sommaren.

Stackars sambo som fick tillbringa 4 veckor på detta sjukhus, en akutavdelning där han inte fick lämna rummet, inte ens under måltiderna fast de flesta helgerna fick han komma hem över dagen i alla fall.

Under denna vistelse kom jag också ihop mig med en underläkare men om vad mins jag inte nu men även här råkade jag ut för att man blandade ihop begreppen och inte alls ville lyssna på familjen när vi ville att han skulle få flytta, att få vård/rehabilitering.

Mitt upp i allt bröt jag benet och så ringde de från Näl och berättade att nu skulle de skicka hem sambon – det går ju inte! Vi åkte på vård planering och dagen efter skickades sambon till hemsjukhuset istället för att komma hem.

På det nya stället fick han vara 3 dagar, sedan var han färdig rehabiliterad!

Nu vart jag surare än sur och krävde att få tala med en läkare, en som inte var en o insatt underläkare som bara rabblade och blandade ihop begreppen, fick tala med en läkare som var mest tyst och som ringde tillbaka och sa – ”Det som står i journalen är sekretessbelagt så det kan jag inte berätta. Nu var hela familjen engagerad och jag hade tät kontakt med patients ombudsman som sa – de ljuger.

Då skrev jag ett brev på två sidor som jag ställde till ansvarig på sambons avdelning. Först skickade jag brevet till dottern som drog ner det till en knapp sida och sedan tog jag bort ganska mycket så det var bara några rader som jag gav till personalen idag när jag lämnade tillbaka sambon – gissa om Xera skrek högt när vi lämnade honom på sjukhuset.

Jag hann inte hem förrän en sköterska ringde och började bråka med mig, självfallet hade hon en annan anledning till samtalet men den glömde hon snabbt och så började hon gå till attack.

Det var inte denna avdelning som gjort fel – höll jag med om.

Så de hade inget ansvar, jag skulle istället själv begära in journaler. Försökte förklara för henne att det hade jag gjort tidigare men som patient/anhörig får man inte de kompletta journalerna och även om så skulle vi inte kunna tyda dem.

Detta uppehöll hon sig länge om, hur jag skulle göra istället och jag kom aldrig på att fråga henne varför hon öppnat kuvertet och läst ett brev som inte var ställt till henne!

Efter ett tag kom jag på att jag blivit rådd till att kräva svar från de som vårdar personen nu. Då började hon prata om något annat men när jag kom i form, de tog ett tag så slängde hon bara på luren. Hon ringde tillbaka någon halvtimme senare men då brydde jag mig inte om att svara – tycker inte om att bli utskälld och hennes dumma svar och förnekelser så fort vi kom in på viktiga saker – hatar sådant men förstår att ansvarig läkare på avdelningen behöver den stöttningen för när jag såg honom vid ett besök så undrade jag om han var en patient på rymmen men så kände jag igen hans röst och fick rysningar.

Som sagt, vi får väl se hur det går men det har jag insett – att man inte får ställa krav på sjukvården och att läkarna är gudar i denna sjuksköterskas ögon i alla fall

Vilket underbart väder vi har lite torrt är det ju men då frodas inte sniglarna så man får "ta det onda med det goda".

Xera mår toppen nu idag när husse kommit hem på besök, hon har tydligen saknat honom väldigt mycket - det blir han glad över att få höra.

I morgon tror jag att jag ska våga ge mig ut och köra bil. Läkaren sa ju att det får jag göra och det är ju koplingsfoten som är skadad så jag ska testa - livet skulle bli så enkelt om det gick och jag körde ju i fredags men bara en kort bit. Och nu har jag en bil där man ska justera hastighetsmätarvajern och sedan ombesiktning och så nästa som ska besiktigas - båda innan gipset tas bort så jag måste bara se till att komma igång och köra och kan jag gå så kan jag antagligen även köra, har bara inte vågat. Allt löser sig, får man hoppas.

Gipset ska sitta kvar fram tills den 7:e maj - det är väldigt lång tid men jag har startat nedräkning och förtränger att det är minst sex veckors återhämtning efter den 7:e maj

Nu är jag less och funderar starkt på om jag ska dra, fast jag måste kanske bli bättre i foten så att jag kan gå eller köra bil ; )) är ju en förutsättning om man ska förflytta sig.

Sjukhuset har bestämt att husse är färdigrehabiliterad, det blev han på tre dagar – bockar och bugar över de enorma resurser de tycks ha.

Nu verkar det inte vara så att de kan så mycket eller att de lagt så mycket energi, men han har lagt pussel och väver mycket – vilken minnesträning är det????????

Allt är bara för mycket och jag orkar inte med det längre. Det de är bäst på verkar vara att ljuga men de far så illa med sanningen att det blir deras fall.

Det finns så många fel de gjort och inga vill de stå för och kanske orkar jag strida men det är lite tveksamt fast lite roligt blev det allt, för mig – för dottern vart det lite dystrare.

Än en gång fick vi höra att vi var jämnåriga. Och sambo/dotter då kan det bli lite tveksamt eller så är det så att husse ser gammal ut för idag fick vi höra att de trodde det var två döttrar som kom – dottern är 35 så de tittade nog inte så närgånget på mig ; )) Tycker synd om kära dottern, detta tycks förfölja henne, att mor ser så ung ut men hon tar det bra och menar på att det är positivt – att generna är bra och hänvisar till att mormor som är 77 inte ser ut att vara över 60 och att gammel mormor var väldigt välbevarad som 93 åring.

Husse ska alltså bli utskriven från sjukhuset på torsdag kring lunch och sedan ska hemtjänsten springa ner oss – hur ska jag klara det, lever ju trots allt med mitt lila gips som begränsar min tillvaro väldigt mycket, med två hundar som älskar att hoppa och säga ”trevligt att ses” och kanske i förbifarten riva lite med sina klor och givetvis smutsa ner kläderna och så om de är uppspelta och det lär de vara när det kommer några främmande för 5:e gången en och samma dag, det fixar jag inte när jag är så här illa skadad/har svårt att röra mig. Jag får alltså be om hjälp att ta mig härifrån – hemska tanke att sparbetingelserna i samhället ska få folk att fly från sina hem

Är fortfarande glad över den trevlige sotaren som var här i går. Har aldrig haft besök av en så ordentlig kille tidigare – han stängde grinden efter sig, när han kört in.

Jag hade lyckats få ner stegen till altanen men inte att ställa den upp så jag öppnade fönstret och urskuldade mig både över stegen och röran nere i pannrummet med att jag har en bruten fot – gulle killen!! Han tog till och med med sig sotet härifrån och givetvis stängde han grinden noga efter sig.

Sedan har vi haft besök idag och då tjuter Xera, speciellt i dag då Dundra var här med mattar och så kom Edits matte också, stackars Edit fick sitta kvar i bilen, nästa gång får de stora hundarna ta det lite lugnare så att lilla söta tösen kan få var med även om hon inte deltar i de häftiga lekarna.

Lite lustigt blev det allt idag. Först så framkallade kommunen att dottern måste komma hit i morgon – vådplaneringsmöte, och då sa hon, dottern, Nu får jag inte glömma brödet du lovade mig sist.

Det brödet har jag ätit upp så jag vart tvungen att baka nytt och så kom jag på att det var nog inte helt fel om jag tackade Dundras mattar för deras vänlighet i går med att bjuda dem på lite mat så jag plockade fram en fläskfilé från frysen. 500 gram är lite lagom för tre personer och några hundar.

Så ringde Dundras matte och berättade att en kompis till lillmatten skulle följa med – vi får äta lite mer bröd tyckte jag. Senare ringde Edits matte och då tänkte jag att jag får blanda i lite mer i salladen – gjorde jag. Det lustiga är att det mesta av köttet blev kvar – det var för lite eller så smakade det inte bra.

Närmsta grannen är arbetskamrat med Dundras matte – tänk vad välden är liten!

Mitt största problem för tillfället är sekretessen med sambons journaler – de är sannslösa inom sjukvården, när de gjort fel men vi jagar vidare och jag har en känsla av att det är helt i tiden att kontakta lokalpressen – ska jag nog göra i morgon eller en annan dag, en morgon när jag vaknar på rätt sida.

Sedan har jag en glad nyhet – Xera har börjat äta igen. För Er som inte är insatta kan jag berätta att hon helt slutade äta men nu har hon börjat igen. Var aldrig speciellt orolig då hon inte var svältfödd från början.