Nu har vi gjort klart denna kurs. Det har varit en trevlig kurs men jag blev ju lite ledsen då instruktören, vid andra tillfället, visade sådan o proffsighet och enbart ägnade sig åt ett ekipage (så upplevde jag det i alla fall), där hunden åt kantarellerna.  Självfallet förstår jag att man måste jobba hårt med att få bort det beteendet men inte så mycket att andra i gruppen blir lidande. Det fungerade i detta läge jättebra för Xera men som jag sa till instruktören vid de tillfällen jag fick tag i henne - många gånger försökte jag få kontakt med henne men hon var helt uppslukad av kantarell ätaren. Jag ville ju ha en utomståendes åsikt då jag undrade varför Xera hittade svampen - var det eftersom hon gick i mitt spår/ kände hon min lukt på svampen eller hade hon förstått att det var kantarell hon letade efter? Det är ju därför man går på kurs och betalar pengar - för att få hjälp att lära in ett beteende och för att få en instruktörs åsikt. Och så är jag ju medveten om att jag gör en massa fel och dem ville jag ha påpekade så att jag kan ändra mig. Gång nummer tre skulle vi ut i skogen och både Xera och en annan hund blev så osäkra då att vi inte kunde få någon hjälp av instruktören - hon var ett så starkt störningsmoment när hon kom smygande fram till oss att all aktivitet avstannade och det är ju helt logiskt, att man ska träna störningsfritt och sedan hemma ge sig ut i skogen, då när föraren vet hur man ska träna. Gång nummer fyra, i går, fördelade instruktören sin tid mellan de olika ekipagen och jag fick all den hjälp jag önskar att jag fått gång nummer två och tre - då hade vi kanske varit betydligt duktigare i går. Nu är framgången på en kurs inte viktig, det som gjorde mig ledsen var att Xera kan detta med sök men vi/matte, blev bortglömd och vi missade en massa. Nu vet vi ju hur vi ska träna men nu har vi ingen som kan korrigera - kursen är slut och den var ju så dyr att jag nog hade onödigt stora förväntningar. Instruktören är jätteduktig men klarade inte riktigt av att dela på sig när hon hade en så stark utmaning som en hund som älskade att äta svampen. Som liten kuriosa kan jag nämna att denna hund numera är jätteduktig så där fick förare och hund all den hjälp de/vi betalade för 

Frågan är om Xera är det - hon var väldigt splittrade vid sista tillfället på kantarell söks kursen men ... Det var extremt mycket ljud och hon tyckte det var roligare att analysera ljud än att leta efter tråkiga kantareller. Det fanns en samling tyska män som spelade fotboll. Xera och jag kom för tidigt till kursen och hade tänkt ta en promenad men när jag såg fotbollarna flyga okontrollerbart omkring/över vägen och in i buskage så satte vi oss istället ner och studerade dessa vita och svarta bollar - ganska lika skator ; )) Hon satt helt stilla och tyckte att det var jättespännande och det var ju bra! Minns jag inte fel ingick detta moment i inkallningskursen och det har jag inte haft någon möjlighet att träna med henne - här fick vi det gratis. Någon såg att de hade öl på flak och det kan förklara deras glädje för dem gav verkligen uttryck för sådan. Xera hade alltså ingen större lust att leta efter kantareller men vi gick ju mest på kursen för att hon skulle få hund vana - hon har tidigare haft en tendens att jaga upp sig och trott att alla andra hundar är ev. lek kamrater, fast kantareller till ett värde av 1 000 kronor bör hon ju leta reda på 

Xera är en polishund - på kurs vill hon hålla ordning på de andra och på kantarellsöks kursen är det Waldemar hon tagit som sin uppgift.

Waldemar är väldigt charmig och när det blir lågaktivitet biter han gärna i kopplet, hoppar på matte eller tar kanske en pinne och kastar i luften. Då kommer polisen fram i Xera och hon börjar försöka tala om för honom att så får han inte göra, har en känsla av att hon är lite avundsjuk också, på hans påfund.

Fick tips om hur jag ska jobba bort det, att jag inte kommit på sättet själv men det uppträder ju endast på kurs och där är vi ju inte så ofta.

Jag hinner inte bli "frisk" i den skadade kroppsdelen innan nästa åkomma - en kvalificerad gissning är att allt beror på stress - stress pga. sambons sjukdom/återfall. Han kom ju hem efter sju månaders sjukhusvistelse förra hösten och var då rullstolsbunden och allt föll på mina axlar - de satte bara upp ett räcke till övervåningen och ramper upp till ingången. Det dröjde inte så lång tid innan axlarna tog stryk - främst av att plocka ihop, lyfta och montera ihop rullstolen. Ingen direkt skada men överbelastning. Sedan blev han ju helt snurrig efter att emoliseringsläkaren satt in nya coils i huvudet där han haft sin subarackblödning året innan. De skulle skicka hem honom väldigt snabbt och jag skrek högljutt - hur skulle jag klara av att ta hand om en så förvirrad person - som helt saknade orienteringsförmåga och insikt om sin sjukdom, i den vevan snubblade jag och fick en spricka i foten - gipsades och det enda goda det hade var att sambon fick stanna kvar på sjukhuset, flyttades till en rehabiliteringsavdelning och återhämtade sig en smula men dagen efter att mitt gips togs bort kom han hem med ett löfte om fullservic av hemtjänsten - det blev katastrof!  Hit kom en massa ungdomar som bara satte sig ner och tittade på honom och som trodde att det skulle räcka, att de skulle hjälpa till att aktivera honom hade de helt missat och för sambons räkning, med handikappet av hjärnskadan och att det kom olika personer varje dag - det fungerade inte och vi avslutade all kontakt - det var ju mer en belastning än hjälp. Sedan ramlade jag och slog ryggen, fick frakturer på två kotor och en komprision - gissa om jag haft ont! Försök fungera och ta hand om handikappad sambo med sviter efter en fotledsfraktur och skador på ryggen. Går ju hos sjukgymnast sedan problemet med axlarna och när jag var där förra veckan konstaterade Martina att nu hade jag inflammation i knäet, på det andra benet - det, knäet, hade ju fått ta väldigt mycket stryk och eftersom jag har en väldigt dåligt fungerande hälsena på det benet var det nu stor risk för att bestående skador. Fick lite övningar att göra men i dag fungerade det inte, kunde inte stödja på benet och hade sådan tur att jag fick en läkartid per omgående. Jo jag kunde få en kortisonspruta, kan ju inte äta antiinflammatoriska tabletter men när hon började sticka så började det rinna ut vätska så jag fick hålla kanylen medan hon sprang iväg och hämtade lite andra grejor. Nu är knäet tappat på vätska och jag har fått kortison och har en förhoppning om att detta stoppar inflammationen - orkar inte riktigt med allt detta längre.