Blir jag av med mitt vackert lila gips och livet kan så sakta återgå till det ”normala”.

Erkänner att jag grät, där på britsen, när jag fick veta att jag skulle få gips och så länge!

Det har varit väldigt jobbigt men vi har funnit oss tillrätta, speciellt Xera som skaffat sig en massa olater men dem arbetar vi säkert bort så småningom.

Har ju lärt mig köra bil – kära mor kom med tips som jag omsatte och om jag ätit ”stoppa ont tabletter” fungerar det att köra bil, även dragläge.

Xera växte ju upp på sjukhuset, husse blev ju tyvärr sämre ganska snart efter att hon flyttat hem till oss så det är en välbekant miljö för henne och de senaste veckorna har vi tränat hårt. Erkänner att hon drar mycket i kopplet för att komma fram till husse – matte stoppar korv eller köttbullar i hans fickor ; ))

Vi har tränat mycket på sjukhuset – att man inte får hälsa på alla, bara några få, att det finns en massa andra hundar och att man bara måste titta och absolut inte skälla på spöken – löv och sådant.

Häromdagen träffade Xera en av husses väninnor, som tydligen var hundrädd. Har träffat henne utan hund så jag såg på en gång att det var något obehagligt för henne så när hon sa att hon luktade katt och kanske hunden inte tyckte om det svarade jag;

”Hon har aldrig råkat ut för någon elak katt, som rivet henne, så hon tycker om katter”, då blev den snälla damen tyst men återkom med en dum kommentar – så är det oftast. Xera bara log och satt i husses knä och husse blir så glad över att få träffa henne.

Nu är Xeras husse så mycket bättre i minnet att vi hoppas att han får flytta hem snart men … det har ju dykt upp fysiska åkommor så vi lever på hoppet – det är inte lätt att vara människa.

Som sagt Xera är absolut ingen vakthund men eftersom jag räknar med att husse kommer att behöva en massa hjälp måste hon klara av folk och hon får absolut inte jaga iväg hemtjänsten, vi har alltså tränat väldigt mycket på just detta, att hon ska klara av folk och älska alla