Sedan tas gipset bort – gissa om jag ser fram mot detta, att gipset tas bort. Det gör ju lite ont fortfarande och jag har inte varit speciellt försiktig men jag hoppas foten snart är fullt brukbar. Xera instämmer – hon vill ut och röra på sig mer och framför allt bada! Barnen var nere vid sjön med henne och Chiva i helgen och berättade att hon simmar så bra! Längtar efter att få följa med henne men det dröjer nog någon vecka eller så innan vi kan göra sådant.

Xera var en mullig valp, nu sedan hon matstrejkade har hon blivit en tanig unghund full med ull, alltså urgullig.

De sista veckorna har vi varit till sjukhuset varje dag – bra socialträning för Xera och roligt för hennes husse att få träffa hunden, och sedan har han något att tala med sina vänner i rök kuren om, sin hund.

När jag tar Xera ur bilen är hon full av förväntan och, erkänner jag, drar tills hon kommer fram till sin husse. Väl där tjuter hon, slickar honom i öronen och är allmänt överlycklig – givetvis ligger öronen slickade bakåt. Men hon kopplar snart ner och efter ett par minuter ligger hon oftast på sidan och sover, fast kommer det något roligt kan hon ju sätta sig upp och studera omgivningen. Hon har fått hälsa på några få människor men då jag känt att husse ensam behöver hennes kärlek har det bara varit några få undantag, för övrigt får andra bara titta på henne, fast är inte husse där och kan bli avundsjuk, så får andra umgås men ju äldre hon blir desto mer märks att hon kan låta folk klappa henne men att hon inte har något behov av att umgås med andra än de hon får lov/har lust att hälsa på.

Nu ska husse snart (under denna vecka) komma hem från sjukhuset – jag anser honom färdigbehandlad – visst låter det hemskt/fruktansvärt, men det är faktum, att han nu blivit så mycket bättre att jag tycker att han kan komma hem och det hemska är att doktorn frågade mig om det gick bra, om jag höll med.

Vet med mig att jag bråkat förskräckligt och att många upplevt mig som – vet inte vad? Men idag hörde jag mitt namn och vem kom springande om inte Rutan!

Rutan gick i pension för mer än ett år sedan men älskar sitt jobb så mycket att hon återkommer gång på gång och det är tur för hon är en av dem som ger sjukvården enorma plus poäng. Hon gav mig en kram, hon sa inget men jag vet att hon stöttade mig och tyckte det var bra att jag bråkat. Man måste våga ifrågasätta och i vårt fall har ju Xeras husse blivit väldigt mycket bättre, så bra att nu kan han komma hem utan att hemtjänsten kommer fyra fem gånger per dygn – hur skulle det fungera med två stora hundar? En matte med gips och en förvirrad husse, sak samma jag bråkade och de behöll sambon och nu är han så pass mycket mindre förvirrad att han kan klara sig hemma med bara lite hjälp ute från.

Nu är det alltså bara en dag och en natt kvar med gips, det vackert lila gipset.