Min lilla/stora Xera ska det nog bli hund av, fast jag erkänner att det varit lite väl många tvärstopp, först att husse blev så väldigt sjuk strax efter att hon hämtats och nu senast att han hamnade på hospitalet igen och så länge och att han är så väldigt hemskt förvirrad, självfallet förstår Xera att matte är bekymrad, att sedan matte bröt benet försvårade allt väldigt mycket.

Kom mig för att träna med henne idag och då upplevde jag vilken hund jag har – vilka resurser hon har – hon är en underbar hund men det är inte varje dag som jag kan uppskatta det men just nu kom hon förbi och gav mig en ”tjänare matte” blick.

Vi fixar detta Xeras och jag – hon är en toppen hund, har jag vetat hela hennes liv här och nu har jag lärt mig att inte bry mig om annat än vårt förhållande, skulle vara att vi måste se till att husse har det bra men just nu sover han.

I morgon ska vi till stora staden och fixa till husses huvud – hoppas det går bra, sämre kan det nog inte bli

Idag var det kurs igen men vi har inte tränat något och inte gått en vettig promenad på nästan sex veckor så Xera är väl inte direkt den som lyssnar på sin matte när det finns störningar, knappt annars heller, snarare håller hon sig så långt bort från mig möjligt, har både trampat på hennes tassar med gipset samt slagit henne i huvudet med kryckorna så hon håller sig så långt bort från mig som möjligt och har lärt sig att ropar matte så ”håller jag mig undan” – ganska dumt om man går på inkallningskurs och de andra ekipagen är superduktiga.

Ville inte gå dit, har fortfarande djävulskt ont i den nu gipsfria foten men kursen var inte helt gratis så mot bättre vetande åkte jag dit.

Kan inte påstå att det gick så lysande och ont fick jag, så ont att jag till slut ställde mig i skogskanten och vågade inte röra mig. Xera lät och tjöt och var allmänt ohyfsad. Efter en stund så kom Dundras matte fram till mig och sa ”Hon känner sig nog utanför” Självfallet var det så jag drog ett djupt andetag och startade om, man kan plocka fram extra resurser om det verkligen behövs, och då slutade hon låta, min marodör.

Nu är min fot flera fötter bred och jag inser att denna kväll får jag betala länge för men jag lärde mig mycket om min hund, även om jag under resans gång – på kursen, inte hängde med; alltså – gå inte på hundkurs med en nästan bruten fot. Doktorn sa att jag skulle gå med kryckor några veckor till och så är jag så dum att jag ger mig ut på sådana äventyr, har bara mig själv att skylla.

Men allt började ännu värre, åkte förbi en djuraffär och eftersom jag visste att de sålde ganska billiga selar hade jag bestämt mig för att köpa en där, tänkte ha en speciell sele när vi tränar med lina, och eftersom det är av övergående ville jag ha en så billig som möjligt. Paret i affären har fått ett horn i sidan till mig så det var nästan att jag nekades köpa en sele – vad var det för dumheter att träna inkallning med sele, lina kunde man ha men då skulle man sätta denna i halsbandet så att det verkligen kändes för hunden när man stampade på den, att det gjorde ont så att hunden lärde sig.

Fick även veta att Xeras uppfödare avlar på att få fram hundar som verkligen vill jaga och döda så ….  

Nej nu släpper jag detta men nu förstår jag varför hundar kan bråka så mycket – när olika hundfalanger bråkar så mycket och väljer att lägga in så mycket prestige i sin personliga svär .

Ha en bra natt och morgondag själv ska jag ta fram båda kryckorna i morgon och starta om och hoppas foten återhämtar sig från kvällens äventyr.

Xeras matte som är fullt förvissad om att vi kommer att komma överens igen

Tårtorna uppskattades verkligen - doktorn på avdelningen ringde hem och tackade, fast det var ju lite överdrivet men berodde säkert på att jag varit så väldigt "påpekande" eller vad man nu kan säga - bråkat på svenska ; ))

Så säger prästen när man gifter sig och det stämmer – tur att lusten kommer först, om inte skulle det nog inte ha blivit så många förhållanden.

Nu har husse flyttat hem och även om inte han förstått det så visste Xera det från början och hon njuter av att ha honom hemma.

Sambons ”kom ihåg” är ganska kort så han har nog frågat när han ska åka tillbaka till sjukhuset 37 gånger idag, dubbelt så många gånger i går men nu sist frågade han om han var utskriven så upprepning lönar sig, helt klart.

Dottern har varit här och hjälpt mig de första dagarna och i morgon kommer hemtjänsten – ärligt talat kommer jag inte att klara detta själv.

Första gången han väckte mig i morse var klockan 05.15 Klarade det och de två följande gångerna men när jag blev väckt för fjärde gången klockan 06.30 då blev jag sur – fast det är ganska hopplöst att bli arg på någon som inte minns

Gipset är borta, än går jag inte helt ok, men snart så – får vi hoppas i alla fall, för då kan jag rymma på långa promenader – ser jag fram emot.

 för denna gången

Var dum och lämnade tillbaka kryckorna innan – de behöver jag nu, fast egentligen inte, man ska inte pjoska för mycket med sig själv och dit hör kryckor, min åsikt.

Det var väldigt pinsamt – att det fanns så mycket lera under gipset. Hade tvättat tårna noga innan men när gipset togs bort var det stora svarta fläckar. Sköterskan gick genast efter saker att tvätta rent med men doktorn kom för fort – ”Här var det skit, ser jag!” och så tog han på sig handskar ; ))

 Fast denna gång var det ren jord och ingen hundskit, så som förra gången ; )) under skon.

Fick träffa en sjukgymnast då något var väldigt ostabilt, tyvärr även på andra foten – där spökar den dåliga hälsenan. Har fått träningsprogram och sedan har jag remiss till sjukgymnasten på hemorten – detta fixar vi snart, hoppas jag, inte ska det behöva ta sex veckor, hoppas jag innerligt.

Sedan har jag köpt frusna tårtor som ska överlämnas till personalen i morgon, då jag hämtar hem husse – på denna avdelning är de värda guld så jag hoppas de uppskattar daimtårtor, köpte 12 stycken och det borde ju räcka till ganska många.

Studerade listan över personalen och där jobbar väldigt många, borde nog köpa lika många tårtor till men det gör jag inte.

Sedan åkte jag till soppstationen, dit har jag varit på väg i mer än ett år och ganska ful är jag – tog med mig kryckan (här finns lite av varje, även extra kryckor) så givetvis fick jag hjälp med att bära och slänga allt ; ))

Nu är jag helt slut, det har varit för många intryck på en och samma dag och i morgon kommer alltså husse hem – hur ska detta gå?

Bra hoppas vi för nu har han blivit så bra att han bör byta miljö men inte klarar han sig själv. Ärligt talat, tänk om jag vetat detta då för alla år sedan då vi blev ett par – skulle nog fortsatt vara ensamboende, fast så får man ju inte tänka – vi gör så gott vi kan

Nu ska husse komma hem från sjukhusvistelsen – den blev bara lite drygt två månader, denna gången. Egentligen skulle han bara ha stannat tre dagar!

Sak samma nu kommer han hem och vi får göra bästa möjliga av saken och läkaren gör precis som jag vill, skriver de intyg jag tycker behövs så det ska nog fungera. Spisvakten skrotar vi och istället installerar man en timer – förstår inte riktigt skillnaden men det gör säkert de som kan.

De är så gulliga på den sista avdelningen – dit jag tyckte att han borde ha få flytta från början men sjukhuset hade ju en omorganisation så …. De klarade inte av att ta hand om några patienter – visst är det hemskt!

Men nu vill jag visa vår tacksamhet på något sätt och först tänkte jag på någon växt, är ju lite min grej men så talade jag med en sakkunnig som menade att något ätbart var nog bättre – Chokladkartong eller tårta. Sedan talade jag med dottern som avslutade saken med – Dajmtårta går alltid hem – köp en hög. Så i morgon åker jag till sjukhuset och sneglar på tjänstgöring schemat och räknar sedan ut hur många som ska köpas – sex bitar per tårta borde vara rätt beräknat, eller?

Hundarna blir glada och jag slipper köra med min dåliga fot – ser jag fram emot

Sedan tas gipset bort – gissa om jag ser fram mot detta, att gipset tas bort. Det gör ju lite ont fortfarande och jag har inte varit speciellt försiktig men jag hoppas foten snart är fullt brukbar. Xera instämmer – hon vill ut och röra på sig mer och framför allt bada! Barnen var nere vid sjön med henne och Chiva i helgen och berättade att hon simmar så bra! Längtar efter att få följa med henne men det dröjer nog någon vecka eller så innan vi kan göra sådant.

Xera var en mullig valp, nu sedan hon matstrejkade har hon blivit en tanig unghund full med ull, alltså urgullig.

De sista veckorna har vi varit till sjukhuset varje dag – bra socialträning för Xera och roligt för hennes husse att få träffa hunden, och sedan har han något att tala med sina vänner i rök kuren om, sin hund.

När jag tar Xera ur bilen är hon full av förväntan och, erkänner jag, drar tills hon kommer fram till sin husse. Väl där tjuter hon, slickar honom i öronen och är allmänt överlycklig – givetvis ligger öronen slickade bakåt. Men hon kopplar snart ner och efter ett par minuter ligger hon oftast på sidan och sover, fast kommer det något roligt kan hon ju sätta sig upp och studera omgivningen. Hon har fått hälsa på några få människor men då jag känt att husse ensam behöver hennes kärlek har det bara varit några få undantag, för övrigt får andra bara titta på henne, fast är inte husse där och kan bli avundsjuk, så får andra umgås men ju äldre hon blir desto mer märks att hon kan låta folk klappa henne men att hon inte har något behov av att umgås med andra än de hon får lov/har lust att hälsa på.

Nu ska husse snart (under denna vecka) komma hem från sjukhuset – jag anser honom färdigbehandlad – visst låter det hemskt/fruktansvärt, men det är faktum, att han nu blivit så mycket bättre att jag tycker att han kan komma hem och det hemska är att doktorn frågade mig om det gick bra, om jag höll med.

Vet med mig att jag bråkat förskräckligt och att många upplevt mig som – vet inte vad? Men idag hörde jag mitt namn och vem kom springande om inte Rutan!

Rutan gick i pension för mer än ett år sedan men älskar sitt jobb så mycket att hon återkommer gång på gång och det är tur för hon är en av dem som ger sjukvården enorma plus poäng. Hon gav mig en kram, hon sa inget men jag vet att hon stöttade mig och tyckte det var bra att jag bråkat. Man måste våga ifrågasätta och i vårt fall har ju Xeras husse blivit väldigt mycket bättre, så bra att nu kan han komma hem utan att hemtjänsten kommer fyra fem gånger per dygn – hur skulle det fungera med två stora hundar? En matte med gips och en förvirrad husse, sak samma jag bråkade och de behöll sambon och nu är han så pass mycket mindre förvirrad att han kan klara sig hemma med bara lite hjälp ute från.

Nu är det alltså bara en dag och en natt kvar med gips, det vackert lila gipset.

Blir jag av med mitt vackert lila gips och livet kan så sakta återgå till det ”normala”.

Erkänner att jag grät, där på britsen, när jag fick veta att jag skulle få gips och så länge!

Det har varit väldigt jobbigt men vi har funnit oss tillrätta, speciellt Xera som skaffat sig en massa olater men dem arbetar vi säkert bort så småningom.

Har ju lärt mig köra bil – kära mor kom med tips som jag omsatte och om jag ätit ”stoppa ont tabletter” fungerar det att köra bil, även dragläge.

Xera växte ju upp på sjukhuset, husse blev ju tyvärr sämre ganska snart efter att hon flyttat hem till oss så det är en välbekant miljö för henne och de senaste veckorna har vi tränat hårt. Erkänner att hon drar mycket i kopplet för att komma fram till husse – matte stoppar korv eller köttbullar i hans fickor ; ))

Vi har tränat mycket på sjukhuset – att man inte får hälsa på alla, bara några få, att det finns en massa andra hundar och att man bara måste titta och absolut inte skälla på spöken – löv och sådant.

Häromdagen träffade Xera en av husses väninnor, som tydligen var hundrädd. Har träffat henne utan hund så jag såg på en gång att det var något obehagligt för henne så när hon sa att hon luktade katt och kanske hunden inte tyckte om det svarade jag;

”Hon har aldrig råkat ut för någon elak katt, som rivet henne, så hon tycker om katter”, då blev den snälla damen tyst men återkom med en dum kommentar – så är det oftast. Xera bara log och satt i husses knä och husse blir så glad över att få träffa henne.

Nu är Xeras husse så mycket bättre i minnet att vi hoppas att han får flytta hem snart men … det har ju dykt upp fysiska åkommor så vi lever på hoppet – det är inte lätt att vara människa.

Som sagt Xera är absolut ingen vakthund men eftersom jag räknar med att husse kommer att behöva en massa hjälp måste hon klara av folk och hon får absolut inte jaga iväg hemtjänsten, vi har alltså tränat väldigt mycket på just detta, att hon ska klara av folk och älska alla